Härlig söndag

Natten har varit orolig, med intensiva drömmar. Ibland vet jag inte om jag har drömt, eller om det verkligen har hänt. En känd biverkning av min medicin. Nu vet jag i alla fall, att det inte är sant. Jag har drömt om min morfar och han har varit död i över två år.

Jag var för trött för att stiga upp före åtta, då jag vaknade första gången. Nu vaknar jag med ett ryck och inser att klockan börjar närma sig nio. Jag har ju massor att fixa med, innan Anna Hall kommer med sin dotter Alice. Bara att ta sig i kragen och sätta fart.

Nu gäller det att prioritera bland det jag behöver göra. Jag inser, att jag inte kommer att hinna med allt, eftersom jag var så slö igår. Maten är viktigast, så jag börjar med att göra degen till pajskalet. Om jag nu inte skulle hinna dammsuga klart, så vore det ju inte hela världen.

Just när jag står där med händerna riktigt inkletade med pajdeg, så ringer det på min mobil. Jag lyckas svara genom att greppa telefonen med fingertopparna. Det är Anna, som berättar att även Alice har insjuknat nu och att hon därför måste stanna hemma.

Vi pratar en lång stund och sen säger vi att vi får boka in en annan dag snart, då alla kan följa med. Lite tråkigt nu, när jag var inställd på att få besök av bästa Anna, men vi tar igen det en annan dag, då det passar bättre.

Jag ringer Ullis och berättar om att Anna och Alice inte kommer idag. I samma andetag, säger jag att jag gärna tar Hailey i alla fall. Ullis och Marre har redan planerat in dagen, så det passar dem utmärkt. Win - win!

När jag har dammsugit av och fått ordning på pajen, så ringer jag till Ullis och säger att de kan komma med lilla gumman. Jag ringer även mamma och säger att de är välkomna över och äta paj vid halv två. Henke är inte lika intresserad, men säger att han kanske kommer.

Hailey har på sig sin nya klänning och sin nya skinnjacka Visst är hon tuff?!

Måste ju även knäppa upp jackan och visa den fina klänningen....

Mamma och Lillis har med sig en helt underbar tulpanbukett....

Vi äter paj och har det mysigt runt köksbordet. Även fast Hailey har fått mat precis innan, så vill hon gärna vara med och smaka pajen. Hon äter banne mig allt och dessutom med god aptit. Så underbart med barn som äter bra!

Mamma och Lillis blir inte långvariga, för de har Effie, som väntar i bilen. Då tar jag ut Hailey i vagnen och gör en riktigt långpromenad i det vackra vårvintervädret. Det dröjer inte lång stund, innan Hailey somnar sött med sin snuttis över ansiktet.

Vi är ute runt två timmar. Hailey vill inte gå in, när vi kommer hem, så vi är en stund på uteplatsen och på gården. Hon tycker det är jättekul att gå på grusgången och passar även på att charma grannarna, som går förbi.

När vi kommer in, så äter hon upp resten av sin mat med god aptit. Sen är det lekdags! Hon är på sitt bästa humör och vi leker lite tittut och nu-kommer-jag-och-tar-dig. Hon skrattar så där härligt. Vilken energikick!

Just som vi håller på och byter bajsblöja, så hör jag att att det knackar på altandörren. Det är mammorna, som har börjar sakna sin lilla tjej. Hailey har fått min mobil att hålla på med, så hon ligger still på golvet i badrummet, när jag springer och öppnar altandörren.

Vilken härlig dag det har varit! Jag känner verkligen, att jag har fått ny energi. Det är bra, för i morgon ska jag ut till stallet på eftermiddagen och då behöver jag all kraft, för att kunna pyssla om fina Dolcan. Ser fram emot det!

Upp-och-ner

Tänk så upp-och-ner allt kan vara! Igår kände jag mig riktigt glad och kände mig riktigt nöjd med min dag, när jag gick och la mig.

Idag känner jag bara en krypande irritation i hela kroppen. Vet inte om jag ska kalla det ångest eller vad. Jag har varit ute och gått en rask stavgångspromenad på 5 km, men det blev det inte mycket bättre av. I och för sig, så kanske det hade varit ännu värre, om jag inte hade kommit ut på den där promenaden.

Hur som helst, så fullkomligen klättrar jag på väggarna idag. Samtidigt, så känner jag ingen som helst lust att göra något heller. Vad jag än försöker ta mig för, så känns armarna tunga som bly och benen darrar. Jag bara går omkring och suckar hela tiden.

Egentligen skulle jag ha haft Hailey här idag igen, men de ringde för en stund sen och sa, att det nog inte var så stor mening, eftersom hon sov middagslur så länge. Det kanske blir i morgon istället. Hailey brukar kunna få mig på bra humör.

Lillis har just varit här och lämnat en lagerhylla, som jag ska ha i förrådet. När vi hade fått in den på plats och jag hade lastat den full med saker, så gick jag bara in och började sucka igen. Funderar på om jag skulle ta en lugnande tablett, fast det tar emot det också.

Jag misstänker, att boven i dramat kan vara, att jag från och med idag, har börjat öka dosen på antidepressiv medicin. Det är nog inte helt ovanligt, att man känner sig så här då. Det enda raka är väl, att försöka fokusera på, att det kommer att bli bättre.

Om jag nu ska försöka att se lite positivt på den här dagen då, så har jag ju varit duktig och bokat in lite kul saker framöver. Nu i helgen, som kommer, ska jag på 50-årsfest. Det är bestämt sedan länge.

Helgen därefter, har jag bjudit hem Karin och Thomas tillsammans med mamma och Lillis. Vi ska ha lite trevlig vinprovning och middag. Det ska bli kul och jag har tagit sats länge, för den här bjudningen. Inte för att det tar emot, men för att jag inte har orkat rent mentalt.

Lördagen efter vinprovningen, så har jag bjudit hem tre kompisar på tjejmiddag. Sen håller jag på och försöker hitta ett datum, för att bjuda hit Anna Hall, en fd kollega från Stockholm. Samtidigt, så försöker jag att hålla igen, så att det inte blir för mycket på en gång. Balans, Lena, balans!

Jag önskar så, att jag hade tillräckligt med lugn i kroppen, för att kunna sätta mig ner och läsa en bra bok. Jag tror inte att jag har läst någonting, sen jag slutade att jobba. Ändå har jag så många böcker, som jag längtar efter att läsa.

Samma sak med TV. Jag har ingen som helst ro att titta på TV. Det blir för det mesta datorn istället. Min beteendevetare gav mig i hemläxa att stänga av datorn, i god tid innan kvällsnyheterna på TV. Det har väl gått så där, men jag försöker i alla fall.

Nu ska jag försöka, att samla krafter till att laga en god gryta. Känns sådär nu, att jag tog fram ett paket med karrékotletter från frysen i morse. Nu är jag i alla fall tvungen, att ta rätt på dem. Det går nog bra, bara jag börjar.

Jaha, nu är dessutom tvätten klar att hängas. Jodå, visst gör jag väl lite saker alltid. Det är ju bara det, att allt känns så himla tråkigt och meningslöst. Vi får väl se, om det blir en bättre dag i morgon.

Stockholmsdag

Det är torsdag morgon och klockradion går igång kl. sju och jag undrar vad det är frågan om. Verkligen inte min tid på dygnet, men idag ska jag åka till Stockholm. När jag kommer ihåg det, så går det lättare att komma upp.

Det märks att det är höstlov, för det är många familjer på tåget med förväntansfulla och stimmiga barn. Jahaja, där rök min lugna timme med korsordet i tidningen Kupé.

För en gångs skull är tåget i tid och jag har gott om tid på mig att ta mig till sjukhuset, där min kiropraktor har sin mottagning. Jag hinner sitta en stund i väntrummet och gå ner i varv. Skönt, för det är ju inte så vidare värst kul, att komma in stressig och genomsvettig.

Jag förklarar för kiropraktorn, att jag har sån muskelvärk i nacke och bröstrygg, så jag har svårt att somna på kvällarna. Han mäter upp och undersöker min rygg och konstaterar att jag har ett flertal ställen, som är väldigt irriterade. Han markerar på ryggen med en penna, vart det onda sitter.

Den första och största låsningen sitter i en halskota. Så där lagom mysigt, när han tar mitt huvud och knäcker till. Men där kom det ett rejält knak och brak. Både jag och kiropraktorn är nöjda. Sen hamnar jag på bristsen och där blir jag även av med de andra två låsningarna.

Jag frågar kiropraktorn om det är försvagade muskler i ryggen som är boven i dramat, men han förklarar att det kan komma sig av kemisk obalans i kroppen, vilket kan bero på t ex slarv med maten eller hög stressnivå i kroppen. Ähum, känner jag mig träffad eller?!

Nu är det dags att träffa min kusin Jens. Vi har gjort upp att vi ska träffas vid Hötorget, för att äta lunch på ett Thaiställe i Kungshallen. Det är lite gråkallt i luften, så det är tur att jag inte behöver vänta så länge innan Jens dyker upp.

Våra näsor rinner av den starka maten, men det är supergott, så jag trycker i mig hela portionen, även om den är rejält tilltagen. Det var ju det där med att inte slarva med maten då!

Vi pratar om både lättsamma och djupa saker. Känns som att vi kommer varandra lite närmare den här gången. Kul! Jens är ju faktiskt den enda släktingen jag har kontakt med på pappas sida. Vi har bara träffats på det här sättet en gång tidigare, men jag hoppas att vi kan fortsätta med det.

När Jens har hoppat på bussen tillbaka till sitt arbete, så går jag till Anna Hall, som står framför Konserthuset och väntar med sin lilla dotter Alice. "-Är du sugen på kaffe?", frågar Anna. "-JAA!", svarar jag och vi går till Åhléns, där det finns bra med plats för barnvagnen i cafeterian.

Alice sover i sin vagn, efter en krävande stund i en lekpark. Även om det givetvis skulle vara kul att få prata och gulla lite med Alice, så känns det bra att Anna och jag får prata ostört. Jag har ju inte pratat med Anna sen det här med Johnny hände.

Inser hur mycket jag har saknat Anna, nu när vi sitter här och pratar om allt. Det känns så lätt och okonstlat med Anna. Det här måste vi definitivt göra lite oftare. Vi lovar att vi ska hälsa på hos varandra, när allt har lagt sig med flytten och det känns lite lugnare i tillvaron.

Anna måste passa ett tåg hemåt, så helt plötsligt har jag 1½ timme att fördriva själv på stan, innan det är dags för mitt tåg hem. Jag känner mig helt förvirrad bland alla människor. Känns så där.

Jag går förbi Kapp Ahl och ser ett par snygga byxor i skyltfönstret. Hm, kanske skulle gå in och prova. Kan ju vara lite kul, nu när jag har gått ner i vikt. Tidigare skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken, att prova ett par ljusbruna stuprör i ridbyxestil.

Sitter som en smäck och jag blir stolt som en tupp, eller en höna, kanske man ska säga. Nu tinar jag upp inombords och känner lusten att shoppa vidare, komma tillbaka. Lagom i tid till tåget, så bär jag på ytterligare en påse. Den här gången blev det ett par sköna fårskinnstofflor.

Hemma blinkar telefonsvararen ilsket. Det är Ullis, mamma och några till, som har ringt. Bara att sätta sig och ringa runt till alla då. Skönt att ligga i soffan och prata i telefon. Mina stackars fötter har fått utstå en hel dag i höga kängor och är nu evigt tacksamma för att de får vila högt en stund.

Innan jag vet ordet av, så är det dags för Robinson. Jisses, vad den här dagen gick fort!

Besök i Stockholm - igen

Det blir definitivt ingen kjol idag, snarare jeans och kofta. Det är bara runt 12 - 13 grader och regnet hänger i luften. Idag ska jag ta tåget upp till Stockholm för att luncha med Anna Hall, en fd kollega från Swedbank, fika med min kusin Jens och vara med på sommaravslutningen på min gamla arbetsplats.

Jag messar Anna när jag står på Klarabergsviadukten och undrar vart vi ska träffas. Inget svar, så då börjar jag knalla upp mot Swedbanks huvudkontor, där jag tror att Anna är. Hon sitter säkert i något möte och inte kan svara.

När jag har vankat lite av och an vid Brunkebergs Torg ett tag och börjar känna mig som ett av de "proffs" som har sin "arbetsplats" på Malmskillnadsgatan, så ringer Anna. "Jag är SÅÅ ledsen Lena, men jag sitter fast i ett möte och kan bara inte inte komma!". Anna låter verkligen förtvivlad, men det är ju inget att göra åt saken, så jag säger att vi får väl ta den där lunchen någon annan gång.

Det börjar kurra i magen, så jag knallar ner till Terry's Deli och beställer en Hot Curry Chicken. Lika gott som vanligt....

Känns rätt så bra att sitta här på uteserveringen och äta gott och titta på folk som strömmar förbi. Jag ser många bekanta ansikten från Swedbank, som man kan se i bakgrunden mellan Riksbanken och Scandic Sergel Plaza....

Även om jag trivdes bra på banken, så längtar jag definitivt inte tillbaka. Känns så där lagom att på avstånd se sin förra arbetsplats och inte behöva stressa eller ta några som helst beslut om någonting. Det enda jag behöver fundera på är om jag ska ta och ringa min kusin Jens för att höra om vi kan träffas lite tidigare.

Jag ringer Jens och hör om han kan komma ifrån lite tidigare, men det funkar inte för honom så det blir till att försöka fördriva tiden själv då fram till halv två när vi har bestämt att vi ska träffas vid Stureplan.

Måste ju erkänna att det inte är lika kul att gå på stan längre, när jag inte ska köpa något. Förr kunde man ju bara impulsköpa något utan att tänka efter, men nu måste jag verkligen överväga varje inköp, om det är nödvändigt eller inte, för att inte spräcka vår månadsbudget. Faktum är att det känns ändå riktigt skönt.

Jag promenerar sakta upp mot Östermalms Torg och blir mer och mer irriterad på alla "kostym-Nissar" som stressar fram och alla skönhetsopererade damer i vampiga kläder och högklackade skor. Näej, storstad är inget för mig! Jag längtar redan hem till Bälgviken!

Sista tjugo minuterna innan det är dags att träffa Jens, så sätter jag mig på en soffa vid Stureplan och tittar på folk som strömmar förbi. Solen börjar bryta igenom molnen och det blir riktigt trevligt väder. Så blir klockan halv två och Jens står där under "Svampen" och väntar. Han ser precis ut som jag kommer ihåg honom, kanske lite magrare.

Vi går in på en tvärgata till Birger Jarlsgatan, Grev Turegatan, och sätter oss på en litet, mysigt fik. Vi har inte träffats på sådär tio år, kommer vi fram till, så vi har mycket att ta igen. Vi delar livets upp- och nedgångar med varandra och tiden bara rusar iväg.

Jens följer mig tillbaka till Stureplan, där jag får syn på ettans buss och jag får springa för att hinna med. En snabb kram är allt vi hinner med som avsked, men vi har lovat att vi ska försöka att hålla kontakten den här gången.

Känns lite konstigt att sitta på samma buss som jag brukade åka till jobbet med. Faktum är ju att jag faktiskt ska till jobbet idag, men inte för att jobba då, utan för att vara med på en liten sommaravslutning med mat, dryck och trevlig samvaro.

När jag sitter där på bussen och filosoferar, så slår det mig att jag har ju inte tagit ett enda kort på Jens. Shit också! Jag tog ju med kameran för att kunna visa lite bilder från vårt möte på bloggen, men, men.... Jag får väl sno ett kort från Facebook då, bara så att ni får se vem Jens är. Tadaa!...

Väl framme på Swedbank IT, så känns det sådär konstigt igen när jag måste anmäla mig i receptionen för att få en besöksbricka och bli insläppt. Jag är en timme för tidig och hela Låna-gänget har kvartalsmöte, så jag får försöka att fördriva tiden fram till kl. 17 så gott det går.

Jag går direkt ner till Anna Hall och tittar om hon är på plats, och det är hon. Jag får en bamsekram och vi sätter oss en stund i fikahörnan och pratar om allt och inget. Alltid lika kul och lättsamt att prata med Anna. Hennes grupp ska också ha som en sommaravslutning idag, så vi hinner inte prata så lång stund innan hon måste gå. Vi lovar att höras av under sommaren.

Sen är jag ju bara tvungen att gå förbi hos Hasse och Thomas, två av mina favoritkillar på Swedbank IT. Vi jobbade tillsammans under flera år när jag var ansvarig för förvaltningen av Finansbolagets IT-system. Hasse och Thomas är konsulter och är därför inte med på kvartalsmötet med den övriga gruppen, så jag stannar hos dem och snackar lite. Självklart får de var sin kram också!

Jag smiter in på sista minuterna av kvartalsmötet med gamla gruppen och det blir en del förvånade miner. Kul att se alla igen, även om det inte är alla som är med. Det blir kramkalas även här, sen när mötet är slut. Sen går vi upp till matsalen och hjälps åt att duka fram mat, dryck och tilltugg.

Vädret har skärpt till sig ordentligt under eftermiddagen och det blir en härlig kväll på altanen med en underbar utsikt över vattnet nedanför. Vi sitter där och njuter av den goda buffén. Flera fina båtar passerar nedanför på den spegelblanka Mälarviken. Känns riktigt lyxigt att få bli inbjuden så här fast man har slutat för snart tre månader sedan.

Tiden går fort och snart är det dags att åka hemåt. Sen var det då det där med kameran igen då! Återigen så har jag glömt att ta kort. Snyggt jobbat, Lena! Eva-Lena visar ett kort hon har tagit med sin mobil och lovar att skicka över den och då känns det helt plötsligt bättre....

Eva-Lena och jag tar en taxi till Centralstationen, för att vara säkra på att inte missa tåget hem. Hemma i Eskilstuna står min Johnny och väntar med bilen, precis som när jag jobbade. Även om det har varit en trevlig och rolig dag på många sätt och vis, så känns det alltid lika skönt att komma hem igen. Hem, ljuva hem!