Härlig söndag

Natten har varit orolig, med intensiva drömmar. Ibland vet jag inte om jag har drömt, eller om det verkligen har hänt. En känd biverkning av min medicin. Nu vet jag i alla fall, att det inte är sant. Jag har drömt om min morfar och han har varit död i över två år.

Jag var för trött för att stiga upp före åtta, då jag vaknade första gången. Nu vaknar jag med ett ryck och inser att klockan börjar närma sig nio. Jag har ju massor att fixa med, innan Anna Hall kommer med sin dotter Alice. Bara att ta sig i kragen och sätta fart.

Nu gäller det att prioritera bland det jag behöver göra. Jag inser, att jag inte kommer att hinna med allt, eftersom jag var så slö igår. Maten är viktigast, så jag börjar med att göra degen till pajskalet. Om jag nu inte skulle hinna dammsuga klart, så vore det ju inte hela världen.

Just när jag står där med händerna riktigt inkletade med pajdeg, så ringer det på min mobil. Jag lyckas svara genom att greppa telefonen med fingertopparna. Det är Anna, som berättar att även Alice har insjuknat nu och att hon därför måste stanna hemma.

Vi pratar en lång stund och sen säger vi att vi får boka in en annan dag snart, då alla kan följa med. Lite tråkigt nu, när jag var inställd på att få besök av bästa Anna, men vi tar igen det en annan dag, då det passar bättre.

Jag ringer Ullis och berättar om att Anna och Alice inte kommer idag. I samma andetag, säger jag att jag gärna tar Hailey i alla fall. Ullis och Marre har redan planerat in dagen, så det passar dem utmärkt. Win - win!

När jag har dammsugit av och fått ordning på pajen, så ringer jag till Ullis och säger att de kan komma med lilla gumman. Jag ringer även mamma och säger att de är välkomna över och äta paj vid halv två. Henke är inte lika intresserad, men säger att han kanske kommer.

Hailey har på sig sin nya klänning och sin nya skinnjacka Visst är hon tuff?!

Måste ju även knäppa upp jackan och visa den fina klänningen....

Mamma och Lillis har med sig en helt underbar tulpanbukett....

Vi äter paj och har det mysigt runt köksbordet. Även fast Hailey har fått mat precis innan, så vill hon gärna vara med och smaka pajen. Hon äter banne mig allt och dessutom med god aptit. Så underbart med barn som äter bra!

Mamma och Lillis blir inte långvariga, för de har Effie, som väntar i bilen. Då tar jag ut Hailey i vagnen och gör en riktigt långpromenad i det vackra vårvintervädret. Det dröjer inte lång stund, innan Hailey somnar sött med sin snuttis över ansiktet.

Vi är ute runt två timmar. Hailey vill inte gå in, när vi kommer hem, så vi är en stund på uteplatsen och på gården. Hon tycker det är jättekul att gå på grusgången och passar även på att charma grannarna, som går förbi.

När vi kommer in, så äter hon upp resten av sin mat med god aptit. Sen är det lekdags! Hon är på sitt bästa humör och vi leker lite tittut och nu-kommer-jag-och-tar-dig. Hon skrattar så där härligt. Vilken energikick!

Just som vi håller på och byter bajsblöja, så hör jag att att det knackar på altandörren. Det är mammorna, som har börjar sakna sin lilla tjej. Hailey har fått min mobil att hålla på med, så hon ligger still på golvet i badrummet, när jag springer och öppnar altandörren.

Vilken härlig dag det har varit! Jag känner verkligen, att jag har fått ny energi. Det är bra, för i morgon ska jag ut till stallet på eftermiddagen och då behöver jag all kraft, för att kunna pyssla om fina Dolcan. Ser fram emot det!

Läkarbesök och härlig dag med Hailey

Idag ska jag träffa min läkare, för att berätta om hur jag mår och eventuellt ändra på medicineringen. Det är ju inte så kul, att vakna varje morgon och tycka att det skulle kvitta, om jag vaknade alls.

Ingen behöver bli orolig över mina tankar, för jag skulle aldrig utsätta mina nära och kära, för det lidande jag nu genomgår själv. Det är bara en obehaglig känsla, som går över.

Det är lite mulet och lätt snöyra ute, när jag går promenaden till vårdcentralen. Jag har slarvat med min motion ett tag nu, så jag tar vara på varje tillfälle till motion.

En minut över tio, kliver jag in på vårdcentralen. Näsan rinner och jag är helt genomsvettig. Det var inte så kallt, som jag hade räknat med. Kinderna blossar av promenaden och jag inser att det är kö till receptionen. "Shit, då kommer jag för sent till läkaren!"

Jag hinner precis tänka tanken, då min läkare kommer fram och frågar om jag är Lena. Jag behöver inte vänta på min tur i receptionen, utan kan komma rakt in på behandlingsrummet. Snacka om effektivitet! Det är man inte speciellt van vid, inom sjukvården!

En gång tidigare, har jag träffat den här läkaren och han ger samma trygga och lugna intryck, även den här gången. Jag kan berätta, utan omsvep, hur min nuvarande situation ser ut och hur jag mår. Han nickar och förstår, utan att bli mesig.

Efter lite diskussion fram och tillbaka, så kommer vi gemensamt fram till, att jag ska prova att höja dosen av antidepressiv medicin. Min egen teori är, att kroppen har vant sig vid den här dosen och därför behöver mer, för att göra samma nytta, som tidigare.

Alternativet hade varit, att byta medicin helt, men då hade det blivit en ny startsträcka och det känner jag inte, att jag vill utsätta mig för. Då är det bättre, att först prova en höjning av dosen. Jag har ju mått bättre med hjälp av den här medicinen tidigare, så varför inte ge den en chans till?

När jag kommer hem igen, så ringer jag till Ullis och säger att de kan komma över med Hailey. De behöver hjälp, så att de kan få lite ordning i sin nya lägenhet. Det är ju inte så lätt, att ha en ettåring mitt i all röran. Kul för mig också, att få vara lite mormor ett tag!

Jag klär aldrig av Hailey overallen, utan tar henne i vagnen direkt och tar en promenad till Vilsta. Det kommer ner en oidentifierbar nederbörd från himlen, som man blir blöt av. Inte så trevligt, men det är desto trevligare att suga i sig energin av Haileys leenden.

När jag går med barnvagnen, över den lilla bron innan Vilsta herrgård, så är jag tvungen att stanna till, för en mötande bil. Det tar alla gräsänderna, som en signal för att, "Nu vankas det mat!" "-Kvack, kvack!", säger alla änderna och Hailey är helt i extas.

I nya lägenheten i Vilsta, blir det lunch för Hailey. Gammalmormor får agera barnstol, när jag matar Hailey. Sen är det upptäcksfärd, som gäller för Hailey. Så stor lägenhet, utan en enda möbel. Rena rama racerbanan för en ettåring.

Vi tar vägen förbi stallet, när vi går hem. Ett tag, så tror jag att Hailey ska börja gråta, när hon ser de stora djuren. Hon har aldrig tidigare sett en häst, så det är ju inte så konstigt, om hon först blir lite rädd. Hur som helst, så verkar hon gilla hästarna och de henne.

Hela dagen har gått och jag har inte tagit ett enda kort på Hailey. Typiskt! Men jag har ju kameran med mig, så då blir det ett par bilder på hemvägen, i alla fall. Energikick, säger jag bara....

"-Mormor, är det säkert att jag kommer med på bild?" Bäst att luta sig framåt!....

Klockan sex kommer det folk och hämtar mina köksmöbler, som jag skulle sälja. Kvinnan i familjen är kusin med Marre. Hon har dessutom med sig hälsningar från Anne, en gammal kompis från tiden på Sommarvägen i Skiftinge. Snacka om att alla känner alla här i stan!

Nu, när alla har åkt hem, så vågar sig Simba äntligen fram från sin gömma, för att äta mat och gå på lådan. Ett tag, trodde jag att han skulle kissa på sig, när Hailey hela tiden sprang fram och tillbaka i hallen. Nu sätter han sig med en suck av lättnad och kissar en jättepink på lådan. Sen är det mat, som gäller.

En härlig dag med Hailey är till ända. Lite nyheter på det här, så är det nog bara sängen som gäller.

Vilken dag!

Vilken härlig dag! Champagnefrukost eller dubbeldos av lyckopiller?! Nej då, jag har bara varit ute i skogen och promenerat omkring med kameran en stund.

Med risk för att bli tjatig, så måste jag bara säga hur mycket naturen betyder för mig! Om någon skulle fråga mig vad meningen med livet är, så skulle jag genast svara "-Att vara lycklig!", och jag blir lycklig av att kunna få ta del av allt det vackra, som faktiskt finns runt omkring oss.

När mamma och jag var ute i skogen igår, så såg vi en rätt så unik sak. Det var två olika trädsorter, som hade vuxit samman i stammen. Tyvärr, så hade jag inte kameran med då, så det är en av orsakerna till att jag ger mig ut i skogen idag igen. Här kommer några av bilderna jag tog.

Undrar om det här är genetiskt möjligt? En björk, som har vuxit samman med en gran....

När siktet väl är inställt på detta fenomen, så hittar jag ett exempel till. Här en ek, som har vuxit samman med en gran....

Jag går omkring och ler för mig själv i skogen och undrar om den här skogen är väldigt speciell, eller om det i själva verket är en ganska vanlig företeelse.

Snart är jag ute ur den täta barrskogen och kommer fram till de härliga hagarna med urgamla ekar och vackra hasselsnår....

Den bleka januarisolen riktigt förtrollar omgivningen....

En bjässe till ek vaktar ingången till hagen....

Såå vackert....

Även om det inte syns så bra på bilden, så porlar det en liten bäck här. Kan riktigt se hur Kabbelekan kommer att blomma där i vår....

....och här kan jag se blåsipporna blomma för fullt....

Här kan man sitta och njuta av härligheten....

Måste se till att ta med mig fika hit någon gång....

....eller kanske en korg med ost och vin....

Jag kommer in i djupa skogen igen och slås av skönheten i den här krokiga gamla eken....

....för att inte tala om den gröna mossan, som klär dess fot....

När jag står där och njuter av det vackra, bryts tystnaden av ett prassel. Det är ett rådjur, som passerar ett fåtal meter från där jag står. Fick ingen bild, men det var en fin upplevelse.

Jag fortsätter hemåt och kan inte låta bli att fota det här. "Mer kärlek åt folket", även om kan kan läsa något helt annat, vid en snabb titt....

Ha en fortsatt fin dag, kära vänner!