Lätt stressad

Klockan har redan hunnit bli elva, när jag kommer till mamma, för att ta med mig Effie ut i milspåret. Det blåser kallt och jag är glad över att jag har valt att ha långbyxor och jacka.

Det är underbart vackert i skogen. Fåglarna kvittrar och det är en skir grönska, som har slagit ut. Jag har Effie kopplad, för det är så många utflugna fågelungar i skogen. Förmodligen har rådjuren fått ungar också och jag vill ju inte att de ska fara illa.

Jag var rent utav lite stressad, innan jag kom iväg till mamma. Jag vet inte riktigt varför. Det är bara en känsla. Nu känner jag att den känslan sakta börjar försvinna. Det är alltid så läkande att lufsa omkring i skogen och bara ta in det vackra.

Hur fasen kan jag vara stressad, när jag inte ens jobbar?! Jo visst jobbar jag på Ica, men det är ju bara någon dag i veckan just nu. Det handlar nog mer om att det har hänt så mycket i mitt liv på så kort tid. Allt är så härligt, men det finns också en oro över att det är för bra för att vara sant.

Bosse och jag har pratat väldigt mycket om just den känslan. Det är ju inte bara jag, som känner av den där lilla oron. Vi har i alla fall kommit överens om, att nu kör vi så det ryker. Vi satsar båda, allt vad tygen håller. Finns inget och ingen att hålla igen för. Här och nu!

Effie och jag är tillbaka hemma hos mamma vid ettiden. Då kommer Lillis hem och vi fikar tillsammans. Vi pratar lite om den kommande inflyttningsfesten och spånar lite kring mat och aktiviteter. Jag och Bosse har lovat att hjälpa till, så mycket det bara går.

Efter besöket hos mamma och Lillis, så har jag ett späckat schema. Jag ska till K-Rauta och bl a köpa tyggarderober att ha i förrådet. Mina kläder får snart inte plats i garderoberna och jag tycker att jag redan har rensat ut det jag inte ska ha. I-landsproblem!

Det blir en sväng in till city också, för att besöka optikern. Ett av fästena på mina glasögon har gått sönder och jag behöver få det lagat. Gjort på en litet kick. Sen bär det iväg till Coop Forum, för att köpa ett kalkfilter till kaffebryggaren, men det verkar ha utgått. Jahaja, så var det med den saken då.

Sen handlar jag mat på Ica Stenby. Jag har laddat upp mitt Ica-kort, så att jag kan handla med personalrabatt. Vore ju dumt, att inte utnyttja den. Sen gäller det ju givetvis att vara prismedveten, för de är inte direkt billigast i stan.

Hemma igen, så har jag fått en säck med planteringsjord av Lillis. Tackar för det! Sen orkar jag banne mig inte, att ta tag i det där med att plantera blommor idag. Får helt enkelt bli en annan dag. Jag sätter istället fart att få in maten i kyl och frys. Proppfullt!

Jag gör mig två hamburgare till kvällsmat. Smakar egentligen inget vidare, men man måste ju äta i alla fall och enkelt var det att laga till. Men då så, då har jag tvätt att hänga. Så in med en ny maskin tvätt. Men vad jag roar mig!

Jag pratar en stund med Ullis, när jag har tagit en paus i soffhörnan. Vi har inte hunnit träffats på ett tag nu. Det har varit fullt upp för oss alla och även sjukdom har ställt hinder i vägen för oss. Nu har vi planer på att träffas till helgen i alla fall.

Nu ska jag snart ringa till Bosse. Jag brukar göra det vid åttatiden, då han har hunnit hem till sitt rum och duschat och gjort sig klar för kvällen. Igår tror jag att vi slog alla rekord, när det gäller att prata i telefon. Vi pratade i närmare fyra timmar!

Det här är i alla fall sista natten, innan vi ses igen, så då känns det genast lite bättre. Då kanske vi kan hejda oss lite med telefonpratandet. I morgon kommer vi att ses redan på eftermiddagen. Då får vi äta lite gott och ta igen det vi har saknat under veckan.

Oron fortsätter

Trots att Johnny och jag redde ut allt som hade blivit fel redan tidigt i lördags eftermiddag, så har jag sovit väldigt dåligt. Jag har legat vaken långa perioder och stirrat i taket och haft långa, envisa tankebanor om Ullis, trots att vi har rett ut allt, vi med.

Vi brukar ju höras av med jämna mellanrum och det brukar vara ganska jämnt fördelat vem det är som hör av sig. Nu har jag inte hört ett knyst sedan vi pratade sist i telefon och Ullis försäkrade då att allt bara var bra. Hon brukar ju dessutom skriva flera gånger varje dag, både på sin blogg och på Facebook. Nu har det varit helt tyst även där och då blir jag orolig. Dessa medier har ju fungerat lite som en säkerhetsventil för Ullis, precis som för mig.

Men varför är jag inte lika orolig för Henke då?! Han hör ju inte heller av sig speciellt ofta. Med Henke är det på ett helt annat sätt. Jag vet att han alltid hör av sig till mig när han är ledsen eller inte mår bra. Jag kan med andra ord tolka hans tystnad som att allt är OK. Med Ullis är det precis tvärt om. Varför måste det vara så?!

Jag kliver motvilligt ur sängen och ger mig ut i den fräscha morgonluften i hopp om att kunna skaka av mig nattens ångest, så att jag kan komma tillbaka in och sätta mig vid frukostbordet vid någorlunda gott humör. Det funkar inte!

Likt en zombie äter jag min frukost under tystnad. Johnny, som är en väldigt social människa, frågar givetvis vad som är fel och då brister det och jag går ut och sätter mig på altanen för att få vara ifred med mina tårar. Johnny förstår vad som är haken och låter mig vara, vilket jag verkligen uppskattar.

Jag går under hela dagen till och från och tittar på datorn om Ullis eller Marre har skrivit något på bloggen eller Facebook. Man brukar ju kunna få en hyfsad uppfattning om hur läget är därhemma genom att följa deras inlägg. Sjukt, men så är det! Jag önskar SÅÅ att det vore så mycket enklare att bara lyfta luren och fråga, men jag har ju lovat mig själv att låta dem vara ifred och vänta tills de hör av sig utan att jag tjatar. SÅÅ svårt att låta bli!

Så helt plötsligt dyker Marre upp på Facebook med en kommentar, "Haileys första tand har tittat fram! :)" Första reaktionen är förstås lycka och jag trycker utan att tänka på "gilla-knappen". Sen slår det mig hur fullkomligt fel det känns att få veta via Facebook att mitt lilla barnbarn har fått sin första tand. Borde det inte vara så att Ullis ringer och berättar en sån stor och glad nyhet för sin mamma, eller är det jag som har blivit gammal?!

Oron tilltar och det känns som om en hand kramar mitt hjärta i bröstet. Ullis har fortfarande inte hörts av eller synts till vare sig på blogg eller Facebook och nu är det redan måndag morgon. Vad har hänt?! Jag vet ju i och för sig att hennes pappa har kommit tillbaka från en tre veckors semester och att hon säkert är där en hel del, men jag kan känna i hela kroppen att allt inte står rätt till.

Johnny och jag ska åka in till stan idag för att köpa allt för att kunna börja måla huset. Tror nog att jag ska SMS:a Ullis i alla fall innan vi åker in, för att kolla om vi kan komma förbi på en kopp kaffe hos dem. Det är helt emot vad jag har lovat mig själv, men det kan bara inte hjälpas. Jag måste bara få veta att alla mår bra och att det förhoppningsvis bara är jag som har jagat upp mig själv. Det är väl inte straffbart i alla fall att man bryr sig?!

Måndag och oro i kroppen

Det blir ingen morgonpromenad idag heller för att det fortfarande känns som att min kropp behöver återhämta sig efter både cykling och senaste joggingrundan på en mil. Märks att man inte är tjugo längre, även om man vill tro det!

Idag ska vi in till banken för att ordna med sista påskrifterna innan jag kan flytta mina affärer från Stockholmskontoret till Sparbanken Rekarne, min gamla hemmabank, där jag själv har jobbat en gång i tiden. Vi har en del andra ärenden också som vi ska göra när vi ändå är inne i stan. Gäller att planera när man bor lite utanför stan, så att man slipper sitta och åka in varje dag.

Besöket hos banken tar hela två timmar, så parkeringstiden har gått ut när vi egentligen har tänkt att äta lunch på ett ställe bredvid banken. Attans! Bara till att planera om då. Vi snabbar oss tillbaka till bilen och åker vidare till nästa affär. Äta, det får vi göra hemma sen.

Idag ska Ullis till läkaren för att få svar på de blodprover hon har fått ta pga Anorexian. Jag är minst sagt orolig och är väldigt angelägen om att få veta hur hon mår egentligen. När jag pratade med Ullis igår, så lovade jag att jag inte skulle ringa och terra henne och fråga, utan hon skulle själv höra av sig till mig när hon var klar hos läkaren.

Det här är en otäck bild på Ullis och ändå är hon inte ens som smalast här....

Kan tänka mig hur Ullis mår idag. Hon har säkert inte sovit en blund i natt. Jag var på vippen att fråga om hon ville att jag skulle följa med till läkaren, men jag vet att Ullis bara vill ha Marre med. Dessutom sa Ullis att hon nog skulle vara så där uppstressad och därmed helt omöjlig att ha och göra med, så det är nog lika bra att jag håller mig på min kant och låter dem sköta det där själva. De har ju lovat att be om hjälp när de behöver och jag måste ju lita på det, även om det är svårt att bara stå bredvid och se på när ens barn lider.

Solen bryter igenom när vi är på väg hemåt igen och det är ju glädjande efter några dagars mulet väder. Om det bara kunde sluta blåsa också, men man kan ju inte få allt. Vi får i oss en sen lunch, sen är det en stund i solstolen som gäller. Härligt!

Trots lugnet i solstolen, så kan jag inte släppa tankarna på Ullis. När jag ligger där som bäst och grubblar, så får jag ett SMS från Ullis: "Ledsen mamma, men jag orkar inte ringa idag. Skriver på bloggen snart, så du kanske kan läsa där, så får vi höras i morgon när mitt humör är bättre. OK?" Kändes ju så där, men bara Ullis mår bra, så får jag väl bita ihop och helt enkelt läsa på bloggen om hur hon mår.

Det var för mig ganska lugnande läsning ändå. Provsvaren var tydligen ganska OK, så den värsta oron släpper där. Sen är Ullis väldigt besviken över att inte ha blivit sjukskriven och det verkar som att dagvården kommer att dröja till i höst. Läs gärna hennes egna ord direkt på bloggen: Galna Dagar.

Försöker få oron ur kroppen, men jag känner mig fortfarande helt rastlös. Hade det inte varit för träningsvärken så hade jag gett mig ut på en redig joggingrunda för att rusa av mig oron. För att tänka på något annat så sår jag en rad med rödbetsfrön i en överbliven del av grönsakslandet. Det är snart gjort så tillbaka på ruta ett igen då.

Sätter mig en stund vid datorn för att försöka få något vettigt gjort, men inte blir det mycket gjort där heller. Johnny ropar på mig utifrån. Igelkotten som brukar bo under vår altan under vintern, är ute och spatserar på tomten. Jag sliter åt mig kameran för att försöka få en fin bild, för igelkottar är ju som himla söta, även om de kan vara ganska ilskna av sig.

Simba håller råkoll på igelkotten, som snart försvinner från vår tomt. Han har lärt sig att inte vara närgången med igelkottar, den hårda vägen. Snart tappar han intresset och går istället till dammen och tar sig en slurk vatten.

Nu är det dags att kolla vad jag ska ha för kläder i morgon. En gammal kollega går i pension och jag har tänkt att jag ska ta mig till jobbet i Stockholm för att vara med på hans avtackning. Ska bli kul att träffa alla igen. Sen får jag återuppleva pendlarlivet tillsammans med mina forna kollegor tillika pendlarvänner Eva-Lena och Maria på väg hem.