Saknar DEN kärleken

Även om jag tycker att det går framåt, det här med sorgen och saknaden, så finns det en tomhet kvar, som slår mig rejält i ansiktet ibland. Det är ett stort värkande hål i hjärtat. Smärtan sprider sig ner i magen och kramar om mitt inre.

Visst, jag har många fina vänner och min familj, som stöttar mig hela tiden. Ändå känner jag mig så oändligt ensam. Det Johnny och jag hade, går bara inte att ersätta med annan samvaro. Vi kunde t ex sitta tysta bredvid varandra och bara njuta av tystnaden. Vi behövde inte prata hela tiden. Bara sitta där i varandras närhet.

Det är alltid svårt att beskriva kärlek, men jag gör ändå ett försök. Den sortens kärlek vi hade, Johnny och jag, var av karaktären livskamrat, men också bästa vän. En varm trygg känsla, som man kände var delad, både i motgång och medgång. Vi litade villkorslöst på varandra.

Vi var varandras fasta punkt i tillvaron och stöttade varandra när det var jobbigt. Den tryggheten och värmen går bara inte att ersätta, oavsett hur många välmenande vänner och familjemedlemmar jag har runt mig. Nej, mitt i all värme, så känner jag mig så fruktansvärt ensam!

Varje kväll, innan jag stänger ner datorn, så tittar jag på ett stort, fint kort på Johnny. Det känns nästan som att han är verklig där. Jag tycker mig till och med känna hans doft, när jag sitter där framför skärmen. Ofta säger jag några ord till honom, innan jag stänger ner bilden.

I sovrummet har jag nu tagit bort kläderna, som Johnny hade på herrbetjänten. Det ser tomt ut. Morgonrocken hänger fortfarande kvar, för jag går dit ibland och tar den i famnen och luktar på den. Den luktar fortfarande Johnny och jag känner några sekunder av tröst.

I stället för nallen i sovrumsfönstret, som fick följa honom på hans sista resa, har jag ställt dit ljuset jag fick med mig hem från begravningen. Jag tänder det varje kväll och säger, "God natt, älskling!", när jag blåser ut lågan sen, innan jag ska sova.

Med förståndet vet jag ju att det kommer att bli bättre med tiden, men det hjälper ju inte nu. Jag saknar verkligen DEN kärleken och hoppas att mitt hjärta kommer att kunna släppa in någon annan människa där igen. Alla människor behöver DEN kärleken!

Saknar dig SÅ, Johnny!

Trist morgon

Klockan är kvart över elva på förmiddagen och här sitter jag i morgonrock framför datorn och har inte ens borstat tänderna än. Idag är det en sån där dag, när jag undrar varför jag ska kliva upp och klä på mig. Regnet öser ner ute och allt känns grått och trist.

Ullis messade vid halv tio och undrade om jag var vaken. Det var knappt att jag var det, måste jag erkänna, men jag messade ett "Mmm" och det tog inte lång stund innan hon ringde. Min lilla Ullis!

Vi pratade flera gånger i går kväll också. Först var det Ullis, som var ledsen och behövde duddas lite. Sen var det min tur att vara ledsen och bli duddad. Skönt att vi kan stötta varandra!

Jag har just pratat en stund med Nilla. Hon ska till doktorn med sin dotter, Sanna, som har problem med ett rinnande öra. Trist!

Vi pratar även om roliga saker, som att det är tjejfest på gång den 15/10. Nilla vill att jag ska följa med och tycker att jag behöver ha lite kul, som omväxling. Ska väl ta mig i kragen och gå dit, tror jag. Skulle jag bli "Fröken Dystergök" under kvällen, så är det väl bara att jag åker hem då.

Tror det är bra att jag har lite kul saker att se fram emot nu, även om det inte känns nu, som att jag skulle kunna ha kul. Alla runt mig är så snälla och vill mig så väl. Jag försöker att sprida lite på de roliga sakerna, så att jag inte ska bli stressad. Blir stressad väldigt lätt just nu.

Det ömmar i höfterna idag, eller i "gångjärnen", om jag så säger. Vet inte om det är av den raska stavgångspromenaden, eller om det är för att jag bar lite kartonger hemma hos mamma i går. Märks i alla fall, att det där med träningen har kommit av sig lite nu. Man ska ju inte behöva få träningsvärk, så fort man rör lite på sig i alla fall!

Nähej, om jag skulle försöka att ta mig i kragen och borsta tänderna och klä på mig nu då. Få se vad dagen har att bjuda på idag då? Fönstren behöver ju fortfarande tvättas och insidan kan man ju ta, även om det regnar ute. Vi får väl se om andan faller på.