Saknar DEN kärleken

Även om jag tycker att det går framåt, det här med sorgen och saknaden, så finns det en tomhet kvar, som slår mig rejält i ansiktet ibland. Det är ett stort värkande hål i hjärtat. Smärtan sprider sig ner i magen och kramar om mitt inre.

Visst, jag har många fina vänner och min familj, som stöttar mig hela tiden. Ändå känner jag mig så oändligt ensam. Det Johnny och jag hade, går bara inte att ersätta med annan samvaro. Vi kunde t ex sitta tysta bredvid varandra och bara njuta av tystnaden. Vi behövde inte prata hela tiden. Bara sitta där i varandras närhet.

Det är alltid svårt att beskriva kärlek, men jag gör ändå ett försök. Den sortens kärlek vi hade, Johnny och jag, var av karaktären livskamrat, men också bästa vän. En varm trygg känsla, som man kände var delad, både i motgång och medgång. Vi litade villkorslöst på varandra.

Vi var varandras fasta punkt i tillvaron och stöttade varandra när det var jobbigt. Den tryggheten och värmen går bara inte att ersätta, oavsett hur många välmenande vänner och familjemedlemmar jag har runt mig. Nej, mitt i all värme, så känner jag mig så fruktansvärt ensam!

Varje kväll, innan jag stänger ner datorn, så tittar jag på ett stort, fint kort på Johnny. Det känns nästan som att han är verklig där. Jag tycker mig till och med känna hans doft, när jag sitter där framför skärmen. Ofta säger jag några ord till honom, innan jag stänger ner bilden.

I sovrummet har jag nu tagit bort kläderna, som Johnny hade på herrbetjänten. Det ser tomt ut. Morgonrocken hänger fortfarande kvar, för jag går dit ibland och tar den i famnen och luktar på den. Den luktar fortfarande Johnny och jag känner några sekunder av tröst.

I stället för nallen i sovrumsfönstret, som fick följa honom på hans sista resa, har jag ställt dit ljuset jag fick med mig hem från begravningen. Jag tänder det varje kväll och säger, "God natt, älskling!", när jag blåser ut lågan sen, innan jag ska sova.

Med förståndet vet jag ju att det kommer att bli bättre med tiden, men det hjälper ju inte nu. Jag saknar verkligen DEN kärleken och hoppas att mitt hjärta kommer att kunna släppa in någon annan människa där igen. Alla människor behöver DEN kärleken!

Saknar dig SÅ, Johnny!

Fönstertvätt

Det stinker hemma, som i en spritbutik. Nej, jag har inte varit och tullat i barskåpet! Jag har tvättat fönster och använt T-röd i vattnet, för att slippa fula ränder. Fick tipset av Lillis, som i sin tur har fått det från en yreksman. Klockrent!

Jag gick länge och kände efter om jag hade lust och jag hittade på allt annat istället för att börja med fönstren. Det känns alltid så jobbigt, bara det där med att börja. Sen går det ju bara av farten och det är ju dessutom kul att se hur fint det blir.

Hann med ett långt telefonsamtal med min "lilla gubbe", Henke också, innan jag tvingade mig att köra igång med fönstren. Han kämpar varje dag för att få ett jobb. Just nu går han hos en jobbcoach, inom ramen för arbetsförmedlingens verksamhet. Hoppas att det kan leda till ett jobb till slut.

Nu har jag hunnit med nästan alla fönstren. Det är bara utsidan på fönstren, på framsidan av huset, som är kvar. Helt över förväntan, för jag hade som mål att bara göra klart invändigt. Sen när det ändå slutade att regna, så fortsatte jag utvändigt på baksidan av huset.

En sak som underlättar, är att jag fortfarande har Marres treppstege kvar här, sen de var här och hjälpte mig med målningen. Då blir det lite lättare, än att vingla omkring på min lilla trappstol.

Hur som helst, så känner jag mig supernöjd med dagens insats! Nu ska jag bara ta en dusch och tvätta håret. Sen kan jag med gott samvete bänka mig framför TV:n i sovrummet.

Ikväll är det "Bonde söker fru" och det måste jag ju bara se. Det är både pinsamnt och mysigt på en gång. Det enda som stör mig, är att jag inte har min egen kärlek här bredvid att fnissa tillsammans med. I och för sig, så hade han inte velat titta i alla fall. Han tyckte det var alldeles för pinsamt.

Jag saknar dig så, Johnny!