Saknar DEN kärleken

Även om jag tycker att det går framåt, det här med sorgen och saknaden, så finns det en tomhet kvar, som slår mig rejält i ansiktet ibland. Det är ett stort värkande hål i hjärtat. Smärtan sprider sig ner i magen och kramar om mitt inre.

Visst, jag har många fina vänner och min familj, som stöttar mig hela tiden. Ändå känner jag mig så oändligt ensam. Det Johnny och jag hade, går bara inte att ersätta med annan samvaro. Vi kunde t ex sitta tysta bredvid varandra och bara njuta av tystnaden. Vi behövde inte prata hela tiden. Bara sitta där i varandras närhet.

Det är alltid svårt att beskriva kärlek, men jag gör ändå ett försök. Den sortens kärlek vi hade, Johnny och jag, var av karaktären livskamrat, men också bästa vän. En varm trygg känsla, som man kände var delad, både i motgång och medgång. Vi litade villkorslöst på varandra.

Vi var varandras fasta punkt i tillvaron och stöttade varandra när det var jobbigt. Den tryggheten och värmen går bara inte att ersätta, oavsett hur många välmenande vänner och familjemedlemmar jag har runt mig. Nej, mitt i all värme, så känner jag mig så fruktansvärt ensam!

Varje kväll, innan jag stänger ner datorn, så tittar jag på ett stort, fint kort på Johnny. Det känns nästan som att han är verklig där. Jag tycker mig till och med känna hans doft, när jag sitter där framför skärmen. Ofta säger jag några ord till honom, innan jag stänger ner bilden.

I sovrummet har jag nu tagit bort kläderna, som Johnny hade på herrbetjänten. Det ser tomt ut. Morgonrocken hänger fortfarande kvar, för jag går dit ibland och tar den i famnen och luktar på den. Den luktar fortfarande Johnny och jag känner några sekunder av tröst.

I stället för nallen i sovrumsfönstret, som fick följa honom på hans sista resa, har jag ställt dit ljuset jag fick med mig hem från begravningen. Jag tänder det varje kväll och säger, "God natt, älskling!", när jag blåser ut lågan sen, innan jag ska sova.

Med förståndet vet jag ju att det kommer att bli bättre med tiden, men det hjälper ju inte nu. Jag saknar verkligen DEN kärleken och hoppas att mitt hjärta kommer att kunna släppa in någon annan människa där igen. Alla människor behöver DEN kärleken!

Saknar dig SÅ, Johnny!

Blixt och dunder

Klockan är lite efter tre på natten och Simba klagar högljutt över att han vill att vi ska gå ut i köket. Fortfarande lummig av nattmedicinerna, raglar jag ut i köket och ser till att han får hjälp med mat och vatten. Jag sätter mig trött på en köksstol i mörkret och somnar nästan.

När jag är på väg tillbaka till sovrummet, så tycker jag att det liksom blinkar ute. Hmm... jag hör ju inget muller, så det kan ju inte vara åska. Dessutom så kommer blinkningarna så tätt, så det talar inte heller för att det är åska. Kanske är något fyrverkeri någonstans.

Jag ligger vaken en stund och tittar i mörkret. Simba och Cornelius ligger på var sin arm. Tänk att jag har lagt mig till att sova med gosedjur på gamla dar. Jag ler lite inombords åt det hela. Så plötsligt hör jag ett dovt mullrande. Jo, det är alltså åska. Måste vara ett rejält oväder, för det blixtrar ju hela tiden!

Åskan kommer närmare och närmare och snart börjar det regna, alltså störtregna. Det fullkomligt vräker ner! Det kommer en del rejäla åskknallar och jag drar täcket högt upp över näsan. Egentligen borde jag gå upp och dra ur kontakter och antennsladdar, men det törs jag inte.

Det är konstigt, men jag har ända sen jag var liten kopplat ihop åska med något övernaturligt. Jag vet inte om det är från gamla skräckfilmer, där åskan givetvis alltid dundrar som bäst när det hemska sker. Hur som helst, så tycker jag att det är väldigt obehagligt att ligga här alldeles själv nu. Men så tänker jag att jag är ju inte själv. Jag har ju Simba och Corneluis.

Det var alltid Johnny, som gick upp på natten om det åskade och drog ur alla kontakterna. Han måste ju ha varit lika obehaglig till mods, som jag, men han gjorde det för min skull. Så himla omtänksam, min älskade lilla gubbe!

Hoppas att jag visade min uppskattning och kärlek tillräckligt. Ibland är det så lätt att ta saker för givet. Men det blir väl så i vardagen, att man inte bara går omkring och uttrycker sin kärlek och tacksamhet hela tiden. Johnny visste att jag älskade honom ändå, även om jag hade svårt att säga just de orden.

Rummet lyser upp av en kraftig blixt och det fräser i klockradion. Mamma mia, vilken smäll! Det kommer några till, men sen drar ovädret bort och det blir lugnt och skönt igen. Jag kan somna om.