Trötta reflektioner

Hu, vad trött jag är idag! Inte för den förlorade timmen pga sommartiden, utan för att jag har sovit så illa i natt. Jag låg och stirrade i taket i säkert en timme, innan jag släckte lampan. Sen har jag vridit och vänt på mig hela natten.

Tur att jag inte behöver ta mig till något arbete. Nu kan jag ta det lugnt och softa omkring i min morgonrock, så länge jag vill. Sen är ju inte det kul heller. Jag vill ju komma ut och göra något trevligt. Vi får väl se när jag vaknar till.

Nu är det snart ett år sedan jag slutade jobba. Lika länge har jag skrivit min blogg. Den har hjälpt mig genom den här svåra tiden. Jag har kunnat hantera sorgen, ilskan och hjälplösheten, genom att få ner mina tankar på pränt.

Bloggen är också en möjlighet för mig, att kunna gå tillbaka i tiden och bearbeta. Än så länge, så har jag bara läst enstaka inlägg från den tiden. Det tar emot, att gå igenom allt på en gång. Ändå vet jag, att jag kommer att göra det sen, för att liksom låta allt sjunka in, en gång för alla.

Livet har ju så sakteliga börja le igen. Jag kan lägga allt det trista bakom mig, även om det finns väl bevarat i en låst kammare i mitt hjärta. Mina sinnen börjar vakna upp, i takt med vårens framfart. Sen vet jag, att det kommer att bli bakslag, både för mig och för våren.

Nu är jag inte rädd längre. Jag tillåter mig själv att känna igen. Livet är alldeles för kort, för att gå omkring och hålla igen. Nu är det bara tiden, som sätter begränsningar. Det går ju inte rent tidsmässigt, att göra precis allt man vill.

Varje gång jag drabbas av åldersnoja, vilket i och för sig inte är alltför ofta, så tänker jag på min morfar. Han som blommade ut på nytt vid 85 års ålder. Då inser jag att det finns många fina år kvar, att fylla med härliga saker.

Sen får jag ett hugg i hjärtat och inser, att man vet inte ett dugg om vad som komma skall. Det här kan vara min sista dag i livet. Sen kan man ju inte gå omkring och leva som om varje dag vore den sista. Däremot, så försöker jag att hålla det i minnet, t ex vid de tillfällen jag tvekar inför om jag törs eller inte.

Tror att jag har förändrat hela min livssyn, efter den här tragedin. Jag tror och hoppas att jag är en mer ödmjuk och förlåtande människa nu. Sen har jag insett, att man inte kan gå omkring och styras av vad folk runtomkring ska tycka. Magkänsla!

Glädjen ska få mer utrymme i mitt liv framöver. Det har jag lovat mig själv.

Låg förmiddag

Jag har precis klivit ur sängen och börjat duka fram frukost, när telefonen ringer. Det är Ture, som ringer och undrar om det passar bra att han och Lena kommer över vid halv femtiden. Det blir toppen!

Ture och Lena är en av de fina grannar jag har här i Bälgviken. Deras dotter är i mina barns ålder och har gått i samma skola och haft en hel del kontakt. Däremot så har jag aldrig haft mer kontakt med dem än att vi har vinkat glatt på håll och via Facebook.

Det är därför jag tycker att det känns lite extra kul, att de nu har hört av sig och gärna vill komma över till mig en stund idag. De har funderat mycket på det som hände med Johnny och de tänker mycket på hur jag har haft det sen dess. Rara människor!

Min rygg och nacke är inte vad de borde vara, så jag har gått och tagit sats, för att ringa till min kiropraktor i Stockholm. Han har ju hela bilden av mina ryggproblem, så det känns naturligt att åka dit. Nu måste jag ta tag i det!

Enda kruxet är att vi, under mina besök där, pratade mycket om det här med att jag och Johnny skulle sluta jobba. Han och hans fru hade också tänkt att gå i tidig pension, så han var genuint intresserad av hur vi hade lyckats och av vad vi skulle göra sen med vårt nya, lediga liv.

Jag bestämmer mig för att ringa honom och boka en tid och att samtidigt berätta om vad som har hänt. Allt för att undvika att det blir jobbigt när jag kommer dit sen. Borde ju vara en klok ide.

Rösten bär inte riktigt när jag berättar vad som har hänt. Det blir en paus i andra änden. Jag förklarar att jag berättar det här nu, för att jag ska slippa prata om det sen, när jag kommer dit. Han förstår och beklagar och vi lägger på. Nu är det i alla fall gjort. På måndag ska jag dit.

Jag hade ju tänkt ta en uppfriskande promenad i blåsten, men nu ser jag att regnet fullkomligt vräker ner. Typiskt! Jag ringer Ullis och pratar en stund, för att ha något att göra. Hon frågar om gårdagens spadag och jag berättar hur mysigt och kul vi hade det.

Även om gårdagen var toppen, så känner jag att mitt humör är i botten idag. Kanske är det där bakslaget, som jag nästan har gått och väntat på. Idag är det en sån där dag, när det riktigt värker i hjärtat. Jag saknar honom SÅ!

En annan bidragande orsak till min låga sinnesstämning, är att mäklaren inte har visat ett livstecken sen i måndags, då jag lämnade ett bud på bostadsrätten. Märkligt! Jag skickar ett SMS till honom och ber honom att ringa mig under dagen, för att berätta om hur det går.

Nej, nu ska jag se till att få i mig lite lunch. Inte för att jag det minsta hungrig, men i alla fall. Känner mig fortfarande nöjd efter gårdagens brakmiddag på Grappa. Det måste vi snart göra om!

Bakslag

Igår var det en riktig deppardag. Vet egentligen inte varför, men jag kände mig helt bedrövlig och gråtfärdig större delen av dagen.

Det började nog i söndagskväll när jag ringde mamma för en sista check om när hon skulle hämta mig för att vi sedan skulle gå på stan tillsammans. Då hade hon just kommit på att hon inte hade någon hundvakt för att hennes man var bortrest och hon därmed inte kunde gå på stan med mig. Jag blev superbesviken! Det här hade jag verkligen sett fram emot! Skaffa aldrig hund om du inte är beredd att kunna lämna den själv några timmar!

Jag fick skjuts av Johnny till frissan där jag hade tid på måndag morgon. Skönt att få nya slingor och få klippa bort de slitna topparna. Bara det borde ju ha gjort att man kände sig glad. När jag bokade den tiden tänkte jag att det kunde var ett bra sätt att inleda min första lediga vecka på.

Ja, jag var glad till att börja med. Marie, min frisör, är alltid så glad och trevlig! Sen tog jag en promenad in till stan. Härligt i vårvädret när jag gick genom kvarteren där jag härjat som tonåring. Många minnen som hann strömma genom mig innan jag var nere på stan.

Tanken var att jag skulle hitta en present till Johnny, som fyller år den 12 april. Alltid lika svårt! Nu hade jag 1½ timma på mig innan bussen skulle gå hemåt. Pust, nu gäller det att hinna så mycket som möjligt på den korta tiden. Man är ju van att vara effektiv!

Affär efter affär, men ingen present. Självklart kunde jag ju inte motstå att gå in på barnavdelningarna och köpa en body till mitt barnbarn, Hailey. Sen var det slut på idéer. Jag försökte att truga med mig själv. "Ska du inte ha en handväska i alla fall?!" Nej, det behöver jag inte! Fasen, det är ju en timme kvar innan bussen går. Får väl gå ett varv till då.

Ute på gågatan kryssade jag mellan A-lagare och pensionärer med rollatorer. Gud, så deprimerande! Gick väl an en stund när det var lunchdags och alla skolungdomar och lunchande människor intog stan. Men annars kände jag mig som om jag kom från en annan planet. Vad hade jag där att göra?! Fan, går inte bussen hem snart?! Jag vill hem, NUU!!
 

På väg upp till busshållplatsen mötte jag en gammal kollega från IBM-tiden i Eskilstuna. Hon kvittrade och gratulerade mig till mitt nya liv, men just då kände jag inte en gnutta glädje. Inte för att jag skulle vilja tillbaka och jobba igen, men något galet var det i alla fall. Dessutom kände jag mig lite dum när hon berättade att hon har varit arbetslös länge nu och i princip skulle kunna hugga av sig ena armen för att få ett jobb. Och här går jag och har frivilligt sagt upp mig från ett toppenjobb! Näe, nu får du lägga av, Lena!!

Tror att gårdagens deppanfall var en reaktion på att jag nu hade fått insikt om att jag nu har all tid i världen att göra vad jag vill, men att jag inte kan komma mig för att göra något vettigt med den tiden. I min fantasi hade jag planerat att hinna putsa fönster, byta gardiner, laga mat, osv, osv..... I verkligheten fick jag bara panik och typ kramp i huvudet.

Vi får hoppas att det blir en bättre dag, idag! Känns så redan nu i alla fall! :)