Trötta reflektioner

Hu, vad trött jag är idag! Inte för den förlorade timmen pga sommartiden, utan för att jag har sovit så illa i natt. Jag låg och stirrade i taket i säkert en timme, innan jag släckte lampan. Sen har jag vridit och vänt på mig hela natten.

Tur att jag inte behöver ta mig till något arbete. Nu kan jag ta det lugnt och softa omkring i min morgonrock, så länge jag vill. Sen är ju inte det kul heller. Jag vill ju komma ut och göra något trevligt. Vi får väl se när jag vaknar till.

Nu är det snart ett år sedan jag slutade jobba. Lika länge har jag skrivit min blogg. Den har hjälpt mig genom den här svåra tiden. Jag har kunnat hantera sorgen, ilskan och hjälplösheten, genom att få ner mina tankar på pränt.

Bloggen är också en möjlighet för mig, att kunna gå tillbaka i tiden och bearbeta. Än så länge, så har jag bara läst enstaka inlägg från den tiden. Det tar emot, att gå igenom allt på en gång. Ändå vet jag, att jag kommer att göra det sen, för att liksom låta allt sjunka in, en gång för alla.

Livet har ju så sakteliga börja le igen. Jag kan lägga allt det trista bakom mig, även om det finns väl bevarat i en låst kammare i mitt hjärta. Mina sinnen börjar vakna upp, i takt med vårens framfart. Sen vet jag, att det kommer att bli bakslag, både för mig och för våren.

Nu är jag inte rädd längre. Jag tillåter mig själv att känna igen. Livet är alldeles för kort, för att gå omkring och hålla igen. Nu är det bara tiden, som sätter begränsningar. Det går ju inte rent tidsmässigt, att göra precis allt man vill.

Varje gång jag drabbas av åldersnoja, vilket i och för sig inte är alltför ofta, så tänker jag på min morfar. Han som blommade ut på nytt vid 85 års ålder. Då inser jag att det finns många fina år kvar, att fylla med härliga saker.

Sen får jag ett hugg i hjärtat och inser, att man vet inte ett dugg om vad som komma skall. Det här kan vara min sista dag i livet. Sen kan man ju inte gå omkring och leva som om varje dag vore den sista. Däremot, så försöker jag att hålla det i minnet, t ex vid de tillfällen jag tvekar inför om jag törs eller inte.

Tror att jag har förändrat hela min livssyn, efter den här tragedin. Jag tror och hoppas att jag är en mer ödmjuk och förlåtande människa nu. Sen har jag insett, att man inte kan gå omkring och styras av vad folk runtomkring ska tycka. Magkänsla!

Glädjen ska få mer utrymme i mitt liv framöver. Det har jag lovat mig själv.

Belgienkompis och gardiner

Det känns lika tungt idag, när jag vaknar. Jag har sovit dålig och Simba har varit orolig och krånglat hela natten. Bara han inte håller på och blir sjuk! Skulle inte orka att han rycktes ifrån mig också nu. Jag tog aldrig någon sömnmedicin igår, så jag gör inte om det misstaget ikväll igen.

Jag kommer ändå igång rätt snart och ser även till att sminka mig och fixa till håret. Gäller ju att man ser skaplig ut, när man ska ner på stan. Dessutom, så står jag ut lite bättre med att titta mig själv i spegeln, när jag har fixat till mig.

Idag ska jag träffa Anitha, som jag ska dela rum med på Eskilstuna Ölkulturs Belgienresa. Spännande! Det gäller ju att man kan känna att det känns bra, när man ska sova i samma rum i fyra nätter. Hjälp, tänk om det är dubbelsäng med bara ett täcke!

Innan jag ger mig iväg, så ringer jag min mäklare. Jag har sovit/funderat på saken under natten och har nu bestämt mig för att godta spekulanternas sista bud, dvs om de till träder i slutet av februari och om jag får flyttstädningen av mäklaren.

Jodå, det ska väl gå att ordna. Mäklaren lovar att resonera med paret, som är intresserade av huset. Hon ska träffa dem i morgon, men hon är ganska säker på att de går med på mina krav om tillträde och flyttstädningen står hon för. Kalas!

Anitha och jag har stämt träff på Sveaplan och jag ser henne direkt. Hon ser mycket yngre ut, än jag trodde från början. Hon kan vara i min ålder, kanske. Vi går in till restaurangen och köper varsin macka och kaffe.

Vi berättar för varandra om vilka vi är och blir väldigt förtroliga direkt. Skönt med öppna människor! Vi har en hel del gemensamt och vi kommer fram till att jag till och med har ridit på hennes islandshäst. Nu ser jag verkligen fram emot Belgienresan!

Mamma ringer, när jag har kommit hem igen. Hon vill att jag ska göra henne sällskap till Vilsta, för att titta på allt nytt, som har hänt i lägenheten. Hela köket är klart och den nya fondtapeten är på plats. Det blir supersnyggt!

Mamma följer med mig in en stund, efter att hon har skjutsat hem mig. Jag måste ju visa hur det blev, när jag flyttade runt på lite taklampor. Nu har jag en bra lampa i vardagsrummet och i hallen. Däremot, så saknar jag fortfarande kökslapma. Det är så svårt att hitta någon jag gillar.

När mamma har åkt, så rinnger Ullis. Hon är uppåt värre och vi pratar en lång stund. Vi ska åka till Stockholm och shoppa på lördag. Vi ska ha en riktig mysdag, bara vi! Det var för övrigt Ullis födelsepresent från mig.

Efter en tidig kvällsmat, så får jag en plötslig lust att borra hålen för de återstående gardinkapporna. Gäller att smida medan järnet är varmt, så jag släpper allt annat och börja borra. Telefonen ringer, men jag svarar inte. Är helt inne i det jag gör och vill fortsätta med det. Sorry!

Självklart går inte allt utan hinder på vägen. Det är svårt att borra, så att det blir rakt och fint, men nu sitter fästena där i alla fall. Sen visar det sig att det behöver sys en kanal i kapporna. Hade jag inte alls räknat med. Känner att jag börjar bli både trött och grinig.

Men nu så....

Nu saknas det lite tavlor, en kökslampa och lite fräscha blommor. Sen är jag faktiskt klar! Ja, klar blir man väl aldrig, men....