Visningsdag

Ännu en natt med dålig sömn. Måste ha att göra med anspänningen inför dagens visning av huset. Redan före åtta sitter jag vid frukostbordet.

Få se nu, vad jag ska börja med? Verkar ju smartast att plocka undan alla överflödiga prylar, innan jag kör igång med dammning och dammsugning. Så får det bli.

Jag lyder rådet från fotografen, som tipsade om att man kan fylla bilen med saker, om man nu vill att även garderoberna ska se välstädade ut. Det ska ju vara så himla avskalat i huset till fotografering och visning.

Sen går det ju inte att plocka undan allt redan nu. En del av sakerna kommer jag ju att behöva ha under förmiddagen, så det gäller att tänka till.

Det går lätt att städa, nu när det är så undanplockat. Ändå skulle jag inte vilja ha så här för jämnan. Det ser så sterilt och tråkigt ut. Lite stök måste det vara, för att det ska bli hemtrevligt, tycker jag.

När mäklaren kommer har jag redan varit klar en lång stund och står och tittar i fönstret. Vi kommer överens om att jag ska åka iväg och att han ska ringa mig sen, när visningen är klar.

Magen knorrar, så jag passar på att åka in till Hållsta och köpa mig en kebabsallad. Sen åker jag raka spåret hem igen, för att titta hur många som har kommit på visningen. Jag parkerar bilen på vändplanen och börjar äta min sallad.

Här har jag ju första parkett! Jag sneglar lite försiktigt och tittar i smyg på de, som har kommit för att titta på huset. Inte ett dugg misstänkt att jag sitter här i bilen och äter kebabsallad. Det är ju helt normalt här ute i Bälgviken!

När visningen är klar, så kommer mäklaren fram till bilen och ler stort. Han tycker att det har gått riktigt bra och han är nöjd. Det har varit fyra sällskap och tittat. Alla verkar tycka om huset. En av besökarna ville ha en till visning, så att han kunde visa sin tjej också.

Jag torkar mig om munnen och tackar mäklaren för idag. Han lovar att höra av sig i veckan och tala om hur det går. Puh, vad skönt att den här dagen är över! I alla fall visningen.

Simba, som har blivit utkörd inför visningen, kommer lunkande tillbaka lite surmulen. Det tar inte lång stund innan han är tillbaka i sin vanliga form igen. Nu är alla farliga människor borta från huset.

Jag ringer runt till alla jag har lovat och berättar om hur det har gått. Det tar en bra stund, för jag måste ju givetvis prata om allt och ingenting med alla också.

När jag sätter mig vid datorn, så får jag ett meddelande på chatten från Frida, en i byn. Hon undrar hur visningen har gått. Sen frågar hon om jag vill göra henne sällskap och titta på "Så mycket bättre". Frida skriver vidare att hon kan slänga ihop en paj, men att hon inte har något vin.

Min första impuls är att tacka nej. Jag känner mig helt utpumpad efter den här dagen. Sen blir jag arg på mig själv och tänker, "Skärp dig nu!". Frida sitter också själv i sitt hus och vi kan gott göra varandra sällskap ikväll.

Efter några sekunders betänketid, så svarar jag att det skulle vara jättetrevligt och att jag kan ta med mig vin. Frida blir jätteglad och skriver att hon ska börja med pajdegen direkt och att jag är välkommen när jag vill.

Så nu ska jag bara fräscha till mig en smula innan jag går över till Frida. Kul!

Lördag och dampanfall

Jag vaknar av att mamma kommer in i huset med den nyckel de nu har fått. Hon kommer försiktigt fram till sovrumsdörren och frågar hur det är. "Ja, hur fan tror du att det är?!" fräser jag till svar. Sen kommer gråten. Jag vill ju inte vara elak mot mamma, men det bara värker i mage och bröst och det måste bara ta vägen någonstans.

Mamma muttrar något till svar och går tilltufsad ut i köket. Det snurrar fortfarande i mitt huvud efter alla tabletter, så jag tar det lite varligt när jag går upp och tar på morgonrock och skinntofflor. Direkt börjar jag med frukosten. Måste ha något att sätta händerna i direkt. Lillis kommer in från husbilen och vi äter frukost tillsammans.

Huset har inte blivit städat på över två veckor, så dammtussarna formligen virvlar runt fötterna. Vi låg lite efter med städningen, Johnny och jag, eftersom målningen och våra depressioner tog musten ur oss. Plötsligt får jag en enorm lust att börja städa. Mamma erbjuder sig att dammsuga, men jag avböjer och säger att det här behöver jag göra för att skingra tankarna.

Mamma sitter hela tiden vid köksbordet och bläddrar i reklamblad medan jag far fram som en påtänd iller. Mig går det inte att prata med. Jag fräser och kastar giftiga pilar omkring mig, så fort hon försöker att prata med mig. Jag förstår ju att hon bara vill väl, men jag kan inte stoppa det.

Lillis har åkt in till stan i några ärenden, så han kan inte vara där för mamma och skydda henne från min galla. Han ringer från stan och tänker ta med mat ut från Spicy Hot. Han undrar om det är något annat vi behöver när han ändå är ute och åker. Så omtänksam!

När Lillis kliver in i huset med matpåsarna, så har jag precis torkat sista golvet och allt är nu skinande rent. När jag skulle ta ut skinnfällarna från sovrummet tidigare, så upptäckte jag att Simba har kissat på skinnfällen nedanför Johnnys säng. Stackarn liten! Han har aldrig gjort så förut. Undrar vad han menade med det? Är han arg på husse för att han har lämnat oss??

Normalt brukar jag kunna smälla i mig en hel portion från Spicy Hot. Ja, jag vet, det är inte klokt, men jag är stor i maten, eftersom jag normalt motionerar så mycket. Idag delar jag en portion med mamma och äter inte ens upp min halva. Trots allt smakar det ljuvligt med mat.

Jag ringer Henke och hör hur han har haft det. Han skulle vara med några kompisar på något de kallar för Holmen ute i Stålboga. Han är ledsen, men har fått stort stöd av sina vänner. De har dammat av någon gammal minneslund därute på Holmen och tänt ljus för Johnny.

Henke frågar om vi vill ha kräftor, för de hade aldrig ätit sina kräftor igår, som var meningen. Jag tackar för det och säger att då kan vi ju ha våran egen lite speciella kräftskiva här hemma i kväll då. Henke blir glad och säger att han kommer så fort de är klara med allt på Holmen.

Nu när städningen är klar, så funderar jag på vad jag nu ska sätta händerna i. Jo, men självklart, vi kan ju inte bara äta kräftor, så jag börjar leta pajrecept . Jag har inte alla ingredienser hemma, som behövs för att följa recepten till punkt och pricka. Jag gör helt enkelt ett pajskal och fyller det med det som kylskåp och frys kan erbjuda. I det här fallet blir det kassler, broccoli och ost.

När Henke kommer är pajen precis klar och det luktar ljuvligt i hela huset. Vi hjälps åt att duka fram allt och jag gör en liten sallad till också. Bordet ser riktigt trevligt ut när vi äntligen kan sätta oss och börja äta.

Grannarna måste tro att vi är galna, som kan sitta och äta kräftor och ha trevligt när Johnny precis har gått bort. Men jag skjuter genast bort den tanken, för vi behöver det här allihop, lätta lite på trycket. Johnny hade ju kunnat varit med, han också, om han bara hade valt en annan utväg från sin förtvivlan.

Henke åker hem ganska snart efter maten. Han har flera gånger kommit till mig och gett mig bamsekramar och tröstat när gråten har kommit. Min härliga Henke! Tänk vad tomt det skulle vara om jag inte hade alla anhöriga och goa vänner runtomkring mig.

Jag avslutar kvällen med att sätta mig vid datorn för att kolla av FB och bloggen. Det är så otroligt många som har hört av sig och tårarna bara sprutar. Jag gråter högt för mig själv nu, för jag har bett mamma och Lillis om att få vara själv en stund, så de har gått ut till husbilen.

Kvällsmedicinerna börjar göra sitt, men jag kämpar vidare en stund till vid datorn. I går var jag inne på Johnnys mail för att hitta mailadressen till hans gamla jobb, så att jag kunde meddela det hemska som hänt. Nu är det några av hans arbetskamrater som har skrivit till mig. Så fint!

Nu orkar jag inte kämpa mot sömnen längre. Simba visar också tydligt att han tycker det är hög tid att sova. Vi lägger oss tillsammans och jag sträcker ut handen på Johnnys kudde och säger godnatt.