tisdag 23 augusti 2011

Lördag och dampanfall

Jag vaknar av att mamma kommer in i huset med den nyckel de nu har fått. Hon kommer försiktigt fram till sovrumsdörren och frågar hur det är. "Ja, hur fan tror du att det är?!" fräser jag till svar. Sen kommer gråten. Jag vill ju inte vara elak mot mamma, men det bara värker i mage och bröst och det måste bara ta vägen någonstans.

Mamma muttrar något till svar och går tilltufsad ut i köket. Det snurrar fortfarande i mitt huvud efter alla tabletter, så jag tar det lite varligt när jag går upp och tar på morgonrock och skinntofflor. Direkt börjar jag med frukosten. Måste ha något att sätta händerna i direkt. Lillis kommer in från husbilen och vi äter frukost tillsammans.

Huset har inte blivit städat på över två veckor, så dammtussarna formligen virvlar runt fötterna. Vi låg lite efter med städningen, Johnny och jag, eftersom målningen och våra depressioner tog musten ur oss. Plötsligt får jag en enorm lust att börja städa. Mamma erbjuder sig att dammsuga, men jag avböjer och säger att det här behöver jag göra för att skingra tankarna.

Mamma sitter hela tiden vid köksbordet och bläddrar i reklamblad medan jag far fram som en påtänd iller. Mig går det inte att prata med. Jag fräser och kastar giftiga pilar omkring mig, så fort hon försöker att prata med mig. Jag förstår ju att hon bara vill väl, men jag kan inte stoppa det.

Lillis har åkt in till stan i några ärenden, så han kan inte vara där för mamma och skydda henne från min galla. Han ringer från stan och tänker ta med mat ut från Spicy Hot. Han undrar om det är något annat vi behöver när han ändå är ute och åker. Så omtänksam!

När Lillis kliver in i huset med matpåsarna, så har jag precis torkat sista golvet och allt är nu skinande rent. När jag skulle ta ut skinnfällarna från sovrummet tidigare, så upptäckte jag att Simba har kissat på skinnfällen nedanför Johnnys säng. Stackarn liten! Han har aldrig gjort så förut. Undrar vad han menade med det? Är han arg på husse för att han har lämnat oss??

Normalt brukar jag kunna smälla i mig en hel portion från Spicy Hot. Ja, jag vet, det är inte klokt, men jag är stor i maten, eftersom jag normalt motionerar så mycket. Idag delar jag en portion med mamma och äter inte ens upp min halva. Trots allt smakar det ljuvligt med mat.

Jag ringer Henke och hör hur han har haft det. Han skulle vara med några kompisar på något de kallar för Holmen ute i Stålboga. Han är ledsen, men har fått stort stöd av sina vänner. De har dammat av någon gammal minneslund därute på Holmen och tänt ljus för Johnny.

Henke frågar om vi vill ha kräftor, för de hade aldrig ätit sina kräftor igår, som var meningen. Jag tackar för det och säger att då kan vi ju ha våran egen lite speciella kräftskiva här hemma i kväll då. Henke blir glad och säger att han kommer så fort de är klara med allt på Holmen.

Nu när städningen är klar, så funderar jag på vad jag nu ska sätta händerna i. Jo, men självklart, vi kan ju inte bara äta kräftor, så jag börjar leta pajrecept . Jag har inte alla ingredienser hemma, som behövs för att följa recepten till punkt och pricka. Jag gör helt enkelt ett pajskal och fyller det med det som kylskåp och frys kan erbjuda. I det här fallet blir det kassler, broccoli och ost.

När Henke kommer är pajen precis klar och det luktar ljuvligt i hela huset. Vi hjälps åt att duka fram allt och jag gör en liten sallad till också. Bordet ser riktigt trevligt ut när vi äntligen kan sätta oss och börja äta.

Grannarna måste tro att vi är galna, som kan sitta och äta kräftor och ha trevligt när Johnny precis har gått bort. Men jag skjuter genast bort den tanken, för vi behöver det här allihop, lätta lite på trycket. Johnny hade ju kunnat varit med, han också, om han bara hade valt en annan utväg från sin förtvivlan.

Henke åker hem ganska snart efter maten. Han har flera gånger kommit till mig och gett mig bamsekramar och tröstat när gråten har kommit. Min härliga Henke! Tänk vad tomt det skulle vara om jag inte hade alla anhöriga och goa vänner runtomkring mig.

Jag avslutar kvällen med att sätta mig vid datorn för att kolla av FB och bloggen. Det är så otroligt många som har hört av sig och tårarna bara sprutar. Jag gråter högt för mig själv nu, för jag har bett mamma och Lillis om att få vara själv en stund, så de har gått ut till husbilen.

Kvällsmedicinerna börjar göra sitt, men jag kämpar vidare en stund till vid datorn. I går var jag inne på Johnnys mail för att hitta mailadressen till hans gamla jobb, så att jag kunde meddela det hemska som hänt. Nu är det några av hans arbetskamrater som har skrivit till mig. Så fint!

Nu orkar jag inte kämpa mot sömnen längre. Simba visar också tydligt att han tycker det är hög tid att sova. Vi lägger oss tillsammans och jag sträcker ut handen på Johnnys kudde och säger godnatt.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar