Vaknar med ett ryck av att det ringer på dörren. Det är Lillis, som bara har glömt nyckeln till huset i sin jacka i hallen. Klockan är runt nio, så det är väl ändå dags att gå upp.
Jag pratar med mamma och Lillis och säger att det skulle vara skönt om jag fick vara helt själv en stund här hemma. De förstår hur jag känner, men är samtidigt oroliga för att lämna mig ensam. Jag erbjuder frukost, men de tackar nej och far hemåt med husbilen.
Det känns skönt att sitta själv och äta frukost, men det är också jobbigt eftersom man blir själv med alla tankar. Det sista av kaffet dricker jag framför datorn. Så mycket värme det kommer från alla vänner! Jag gråter en tyst gråt där jag sitter och läser genom tårarna.
Idag kommer jag att få lite annat att tänka på. Mamma och Lillis ska gå på en visning av Vilsta Herrgård och frågar om jag vill följa med och det vill jag. Ullis och Marre har frågat om jag vill äta tacos med dem lite senare idag och det vill jag. Jag ska tillbaka till vårdavdelningen för att bli formellt utskriven.
När jag sitter i bilen på väg ner mot järnvägen, så känner jag en stor klump i magen och i halsen. Nu måste jag passera stället där folk har börjat lägga blommor och tända ljus för Johnny. Det var ju inte ens där det hände, men i brist på annat så ligger det blommor vid övergången. Tungt att se!
Jag glömde förresten berätta att jag gick ner just till järnvägsövergången igår. Mamma och Henke följde med mig. Jag kände att det var en mur att passera, just det där med att kliva över järnvägen och att se blommorna och ljusen. Min morgonprommis passerar förbi där, så det kändes skönt att kunna klara av det utan att bryta ihop.
I Vilsta är det fullt med folk som vill titta på +55-boendet som ska byggas. Det är totalt sju lägenheter som ska byggas och mamma och Lillis är väldigt intresserade. Jag kan koppla bort min sorg för en stund och deltar i deras planer framåt. Jag kan till och med skratta och säga "Jag kan bo i husbilen på campingen och se efter er lägenhet när ni är ute med husbilen."
I god tid innan avtalad tid, sitter jag och väntar på avd 15. Jag ska få träffa en läkare där, som formellt ska skriva ut mig. Så kommer en i personalen och förklarar att det har blivit ett missförstånd och att det inte finns någon läkare på plats. De beklagar missförståndet och lovar att ringa upp mig om en ny tid, så fort de vet.
Så styr jag färden mot Torshälla och Ängsholmen, där Ullis och Marre väntar mig. Jag stannar till och handlar några saker de bett mig om. Ullis messar och undrar om hon ska se till att hennes pappa har åkt därifrån innan jag kommer. Vi har inte pratat med varandra på flera år, eftersom jag har varit så arg på honom av en rad olika anledningar.
Jag svarar att han gärna får vara kvar, för jag har slutit fred med honom nu. När jag såg igår att han hade skaffat sig ett Facebook-konto, så kände jag att det var dags att ta kontakt och be varandra om förlåtelse för allt. Jag orkar inte vara arg och bitter längre!
Framme vid stugan i Ängsholmen, ser jag alla står på uteplatsen och väntar. Stigen upp dit känns som en evighet. Givetvis brister jag i gråt när Ullis kramar mig och det finns ingen hejd. Jag kramar om Sven, som Ullis pappa heter, och säger att jag är så ledsen. Jag kramar även om Marie, hans sambo. Känns skönt att ha undanröjt det hindret!
Det smakar underbart med tacos. Jag har ju bara ätit frukost och tog en banan som lunch, så det är ju inte konstigt att jag är hungrig. Sen sitter vi i soffan och myser. Braskaminen knastrar så där hemtrevligt. Jag får gulla med Hailey, som är på sitt bästa humör och skrattar så där härligt. Energiboost!
Vid åttatiden tackar jag för mig och åker hem innan det blir alltför mörkt. Simba hälsar mig välkommen och vi gör kväll tillsammans. Jag går ett varv och luktar på Johnnys kläder innan jag kan komma till ro. Innan jag lägger ned huvudet på kudden, så säger jag godnatt till sängen bredvid min. Det känns så tomt!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar