Fredag och permission

Jag har trots omständigheterna sovit ganska bra i natt och vaknar nu av att en sköterska tittar in på rummet. Hon ser att jag är vaken och frågar hur det är. Då kommer verkligheten till mig som en kalldusch och jag börjar gråta. Jag får några piller och vatten att skölja ner med. Så då, då kanske man kan stå ut en stund till då.

Efter lite tjat från sköterskan, så har jag snart petat i mig en macka och en tallrik gröt till frukost. Måste ju äta så att jag orkar! Jag har ju inte bara mig själv att tänka på. Ullis och Henke mår dåligt, Johnnys föräldrar och syskon mår dåligt, mamma och Lillis mår dåligt. Många att orka tillsammans med nu!

Idag ska jag få träffa överläkaren för att gå igenom någon sorts plan för hur min behandling framåt ska se ut. Det är först vid tolvtiden, så det är ju ett tag tills dess. Jag har fortfarande inte pratat med min rumskompis och nu är hennes säng borta. Jag överhörde att hon skulle genomgå någon form av elchocksbehandling.

Maria, min goa pendlar/jobbarkompis ringer och undrar om jag vill att hon ska komma och hälsa på. Med ynklig röst säger jag att JAA det vill jag. Maria och jag har alltid kunnat prata om allt. Vi har stött och blött det mesta under våra tågresor mellan Eskilstuna och Stockholm under många år.

När sköterskan släpper in Maria på den låsta avdelningen och vi blir invisade i ett litet besöksrum, så brister allt för mig. Jag bara kramar henne och gråter. Så himla skönt! Vet inte hur länge vi sitter där, men det känns så bra att få vända ut och in på sig själv utan att behöva tänka på hur det låter, bara rakt ut från hjärtat.

När jag vinkar av Maria, så är det snart dags för mitt läkarsamtal. Jag väntar under filten på min säng. Fryser! Min rumskompis är tillbaka och jag frågar hur hon mår. Vi börjar prata och det visar sig att hon är inlagd för en djup och långvarig depression och att hon bara vill dö.

Vi börjar dela med oss till varandra om våra problem och det uppstår ett djupt samförstånd, fast vi bara har sovit i samma rum en natt och bara pratat under högst en timme. Hon kan få mig att förstå hur Johnnys tankegångar måste ha gått de sista timmarna och jag får henne att förstå hur ofattbart hemskt det är för oss efterlevande att härda ut smärtan efter ett självmord.

Jag går på mitt läkarbesök och vi är överens om att jag bara går på permission över natten. Jag vet ju redan nu att jag absolut inte vill tillbaka till denna deprimerande miljö, men jag vill ändå kunna känna tryggheten att veta att min plats finns där om vansinnet tar överhanden.

När jag sitter på rummet och väntar på att mamma ska komma och hämta mig, så hinner jag prata lite mer med min rumskompis. Otroligt givande och rörande att kunna ha det samtalet. När mamma kommer så kramar jag om min rumskompis och säger att hon måste sköta om sig och att allt ska bli bra.

Hemma möts jag av en förtvivlad katt, som har varit själv sedan tidiga morgontimmarna. Märks tydligt att han saknar sin husse. Mamma och Lillis ser till att ta ut sin husbil, så att de kan sova här i natt. Lillis hämtar med sig pizza och vi tar ett par glas vin till det. Smakar gudomligt gott mitt i eländet!

Efter många timmars gråt, skratt och allvarligt prat, så måste vi ändå krypa till sängs. Jag ser till att ta mina sovtabletter, så att jag ska få sova ordentligt i natt. Mamma och Lillis går ut till sin husbil och allt blir tyst och lugnt. Skönt! Sömnen kommer snart och det är en mörk och drömlös sömn.