Oväntat kul lördag

Vet inte om det är ett sundhetstecken, men jag hann aldrig blogga igår. Ska ändå försöka att sammanfatta, vad jag hade för mig....

Jag vaknar ganska tidigt, för att vara jag. Klockan är bara straxt före åtta. Bra, då hinner jag gå till affären och köpa lite kaffebröd. Maria kommer förbi, för att hämta mina deklarationsunderlag. Eventuellt ska Peter, Marias sambo, hjälpa mig att deklarera.

Det har börjat töa ute och man riktigt känner hur våren närmar sig med stormsteg. Dessvärre, så är det ruskigt halt, så det gäller att vara försiktig. Fåglarna har bytt melodi och förstärker hoppet om våren.

Det blir en smaskig drömrulle till kaffet. Mysigt att få sitta på tu man hand med Maria. Det var länge sedan. Jag äter två skivor av drömrullen och mår riktigt illa sen. Varför gör jag alltid så?!

Dammråttorna virvlar i alla hörn, så jag tvingar mig själv att dra runt med dammsugaren ett varv, när Maria har åkt. Aldrig kul, men ack så skönt, när det är gjort.

Precis när jag har klivit ur duschen, så ringer min mobil ute i köket. Normalt, så brukar jag ha alla telefonerna inne i badrummet, när jag duschar, men idag glömde jag det. Jag får helt enkelt linda in mig i badlakanet och springa ut i köket. Nej, jag kan ju inte låta bli att svara. Jag är alldeles för nyfiken!

Det är en man, som ringer på en av mina Blocket-annonser. Han frågar om mattorna finns kvar. Typiskt! Jag ska precis sätta mig i bilen och åka till en kvinna, som har köpt den stora "kina-mattan" via Facebook.

När jag avslutar samtalet, så ser jag att jag har ett missat samtal. Jag hörde väl helt enkelt inte att det ringde, när jag stod i duschen. Jag ringer upp numret och det är husköparna, som svarar. De vill att vi ska åka ut till Bälgviken i morgon, för att titta på saker de vill köpa av mig, som t ex gräsklipparen. Självklart!

Kvinnan, som ska ha mattan, är från Syrien. Hon har ont i en arm, så jag följer med henne upp till lägenheten med mattan. Hon ber mig att följa med in, för att hon vill visa an annan, liknande matta, hon har köpt. Hennes barn, som är i sena tonåren, kommer och hälsar och tittar på mattan.

Jag slås av den uppriktiga värme, de utstrålar, när vi står där och pratar om mattan och dess historia. Hon lyser av glädje över sitt köp. Det slutar med att jag spontant kramar om kvinnan, innan jag går därifrån och säger att mattan kommer till ett bra hem.

Tänk, så konstigt det kan bli! Tidigare skulle jag aldrig ha kunnat krama om en vilt främmande kvinna. Kanske har något med mina traumatiska upplevelser att göra. På något sätt, så har jag i alla fall fått en helt annan inställning till livet. Jag ger efter för mina impulser och försöker att ta vara på varje sekund. Det gör mig glad!

I går kväll, bestämde jag mig för, att jag ska gå till Eskilstuna Ölkultur ikväll. Mina middagsgäster är sjuka och därmed är kvällens planerade middag inställd. Då finns det ju ingen anledning till, att jag ska sitta här hemma och uggla själv. Lite av en utmaning, att ta mig dit, alldeles själv.

Regnet öser ner, när jag går till bussen. Tur att jag har en frisyr, som mår bra av fuktigt väder! Jag drar ändå kapuschongen över huvudet, för det är ju lite onödigt, att komma som en dränkt katt till Ölkultur. Om det var halt tidigare, så är det, om möjligt, ännu halare nu.

Jag är inte ett dugg orolig, när jag kliver in på Ölkultur. Jag vet ju, att jag kommer att känna igen många ansikten därinne. Dessutom vet jag, att min blivande rumskompis på kommande Belgienresa, jobbar i baren ikväll.

Som väntat, så träffar jag direkt flera gamla vänner, bl a Frida från Bälgviken. Jag slår mig ner vid deras bord. Hon är ute med ett gäng kompisar från skoltiden. Vi finner varandra direkt och har hur kul som helst.

När puben stänger, så går vi vidare till en bluesklubb, "Josef's bar". Det är första gången jag är där, men jag lovar, att det definitivt inte är sista. Äntligen ett ställe, där man slipper känna sig, som om "hemmet har brunnit". Det är dessutom ett riktigt bra band, som spelar.

När kvällen börjar gå mot sitt slut, så ringer Henke och undrar om jag behöver skjuts hem. Gulle dig! Jag hade mycket väl kunnat ta bussen hem, men det är ju lite kul att få skjuts hem av Henke och hans kompisar istället.

Nu sitter jag här idag och försöker rycka upp mig, inför dagens besök i Bälgviken. Kan ju säga, att jag inte har den minsta lust, att åka dit. Bara att bita ihop! Nu är det ju mindre än en vecka kvar, innan jag får lämna Bälgviken bakom mig.

Fredag och permission

Jag har trots omständigheterna sovit ganska bra i natt och vaknar nu av att en sköterska tittar in på rummet. Hon ser att jag är vaken och frågar hur det är. Då kommer verkligheten till mig som en kalldusch och jag börjar gråta. Jag får några piller och vatten att skölja ner med. Så då, då kanske man kan stå ut en stund till då.

Efter lite tjat från sköterskan, så har jag snart petat i mig en macka och en tallrik gröt till frukost. Måste ju äta så att jag orkar! Jag har ju inte bara mig själv att tänka på. Ullis och Henke mår dåligt, Johnnys föräldrar och syskon mår dåligt, mamma och Lillis mår dåligt. Många att orka tillsammans med nu!

Idag ska jag få träffa överläkaren för att gå igenom någon sorts plan för hur min behandling framåt ska se ut. Det är först vid tolvtiden, så det är ju ett tag tills dess. Jag har fortfarande inte pratat med min rumskompis och nu är hennes säng borta. Jag överhörde att hon skulle genomgå någon form av elchocksbehandling.

Maria, min goa pendlar/jobbarkompis ringer och undrar om jag vill att hon ska komma och hälsa på. Med ynklig röst säger jag att JAA det vill jag. Maria och jag har alltid kunnat prata om allt. Vi har stött och blött det mesta under våra tågresor mellan Eskilstuna och Stockholm under många år.

När sköterskan släpper in Maria på den låsta avdelningen och vi blir invisade i ett litet besöksrum, så brister allt för mig. Jag bara kramar henne och gråter. Så himla skönt! Vet inte hur länge vi sitter där, men det känns så bra att få vända ut och in på sig själv utan att behöva tänka på hur det låter, bara rakt ut från hjärtat.

När jag vinkar av Maria, så är det snart dags för mitt läkarsamtal. Jag väntar under filten på min säng. Fryser! Min rumskompis är tillbaka och jag frågar hur hon mår. Vi börjar prata och det visar sig att hon är inlagd för en djup och långvarig depression och att hon bara vill dö.

Vi börjar dela med oss till varandra om våra problem och det uppstår ett djupt samförstånd, fast vi bara har sovit i samma rum en natt och bara pratat under högst en timme. Hon kan få mig att förstå hur Johnnys tankegångar måste ha gått de sista timmarna och jag får henne att förstå hur ofattbart hemskt det är för oss efterlevande att härda ut smärtan efter ett självmord.

Jag går på mitt läkarbesök och vi är överens om att jag bara går på permission över natten. Jag vet ju redan nu att jag absolut inte vill tillbaka till denna deprimerande miljö, men jag vill ändå kunna känna tryggheten att veta att min plats finns där om vansinnet tar överhanden.

När jag sitter på rummet och väntar på att mamma ska komma och hämta mig, så hinner jag prata lite mer med min rumskompis. Otroligt givande och rörande att kunna ha det samtalet. När mamma kommer så kramar jag om min rumskompis och säger att hon måste sköta om sig och att allt ska bli bra.

Hemma möts jag av en förtvivlad katt, som har varit själv sedan tidiga morgontimmarna. Märks tydligt att han saknar sin husse. Mamma och Lillis ser till att ta ut sin husbil, så att de kan sova här i natt. Lillis hämtar med sig pizza och vi tar ett par glas vin till det. Smakar gudomligt gott mitt i eländet!

Efter många timmars gråt, skratt och allvarligt prat, så måste vi ändå krypa till sängs. Jag ser till att ta mina sovtabletter, så att jag ska få sova ordentligt i natt. Mamma och Lillis går ut till sin husbil och allt blir tyst och lugnt. Skönt! Sömnen kommer snart och det är en mörk och drömlös sömn.