Läkarbesök med Ullis

Telefonen ringer ilsket vid halv åtta. Fortfarande snurrig av sömnmedel, svarar jag med rosslig röst. Det är Ullis, som lovade igår att väcka mig. Visst ja, jag lovade ju henne att följa med på hennes läkarbesök nu på morgonen. Dags att kliva upp och göra sig i ordning då, med andra ord.

Vi pratade sent igår kväll och då frågade Ullis, med lite ynklig röst, om jag hade lust att följa med henne till läkaren. Hon har en förmåga att jämt glömma bort vad hon ska ta upp på sina läkarbesök och så behöver hon lite moraliskt stöd. Jajemensan, mamma följer med!

Även den här natten har varit lite stökig. När jag vaknade vid tvåtiden, så kunde jag bara inte somna om igen. Då fick jag lov att ta en insomningstablett. Då gick det bra att somna om igen, men nu när jag ska kliva upp lite tidigare än jag brukar normalt, så känner jag fortfarande av den.

Läkarbesöket går bra och jag behöver bara lägga mig i lite grand. Nu har Ullis fått det hon behöver och jag ser direkt att hon är väldigt lättad. Skönt att kunna vara till nytta ibland, som mamma. Innan jag skjutsar hem Ullis, så gör vi sällskap in på Willy's och handlar lite.

Jag följer med Ullis in sen, så att jag får gosa lite en stund med Hailey och Freaky. Marre får en kram, hon med. Vi dricker kaffe och äter var sin pinnglass, som jag handlade på Willy´s. Hailey får smaka lite glass och blir helt oxtokig, när hon inte får mer. Små barn lär sig snabbt vad som är gott!

Känns lite som att luften har gått ur igen och jag tackar för kaffet och åker hemåt. Nu har jag en sån där klump i brösten och i magen igen. Var väl för mycket att tro på att jag skulle fortsätta framåt, utan att falla tillbaka i avgrunden några gånger på vägen.

När jag ändå är i närheten, så får jag för mig att åka in vid den där bostadsrätten, jag har beställt visning på. Man kan ju titta lite i smyg utanför och i själva området i alla fall. Ändå känner jag mig som en värsta stalker, när jag går förbi och tittar där i smyg. Får nog ändå försöka att ge mig till tåls, tills jag har fått en tid för visning.

Hemma sjunker jag snabbt ner i mörkret igen. Jag börjar rota bland våra bankpapper och känner att paniken kommer smygande. Jag bara hatar det där med försäkringar och sånt. Jag måste ju ha allt i ordning tills jag ska till bankjuristen för att starta upp arbetet med bouppteckningen. Blä!

Mamma ringer och vi pratar en stund. Hon ska snart åka till mataffären och handla lite fräscha grönsaker och kryddväxter, som vi ska ha till morgondagens piff inför fotograferingen. Ska bli kul!

Solen har börjat att titta fram. Kan inte bestämma mig för om jag ska börja tvätta fönster eller om jag ska gå ut i svampskogen. Måste eller lust? Vi får se vad det blir.

Fredag och permission

Jag har trots omständigheterna sovit ganska bra i natt och vaknar nu av att en sköterska tittar in på rummet. Hon ser att jag är vaken och frågar hur det är. Då kommer verkligheten till mig som en kalldusch och jag börjar gråta. Jag får några piller och vatten att skölja ner med. Så då, då kanske man kan stå ut en stund till då.

Efter lite tjat från sköterskan, så har jag snart petat i mig en macka och en tallrik gröt till frukost. Måste ju äta så att jag orkar! Jag har ju inte bara mig själv att tänka på. Ullis och Henke mår dåligt, Johnnys föräldrar och syskon mår dåligt, mamma och Lillis mår dåligt. Många att orka tillsammans med nu!

Idag ska jag få träffa överläkaren för att gå igenom någon sorts plan för hur min behandling framåt ska se ut. Det är först vid tolvtiden, så det är ju ett tag tills dess. Jag har fortfarande inte pratat med min rumskompis och nu är hennes säng borta. Jag överhörde att hon skulle genomgå någon form av elchocksbehandling.

Maria, min goa pendlar/jobbarkompis ringer och undrar om jag vill att hon ska komma och hälsa på. Med ynklig röst säger jag att JAA det vill jag. Maria och jag har alltid kunnat prata om allt. Vi har stött och blött det mesta under våra tågresor mellan Eskilstuna och Stockholm under många år.

När sköterskan släpper in Maria på den låsta avdelningen och vi blir invisade i ett litet besöksrum, så brister allt för mig. Jag bara kramar henne och gråter. Så himla skönt! Vet inte hur länge vi sitter där, men det känns så bra att få vända ut och in på sig själv utan att behöva tänka på hur det låter, bara rakt ut från hjärtat.

När jag vinkar av Maria, så är det snart dags för mitt läkarsamtal. Jag väntar under filten på min säng. Fryser! Min rumskompis är tillbaka och jag frågar hur hon mår. Vi börjar prata och det visar sig att hon är inlagd för en djup och långvarig depression och att hon bara vill dö.

Vi börjar dela med oss till varandra om våra problem och det uppstår ett djupt samförstånd, fast vi bara har sovit i samma rum en natt och bara pratat under högst en timme. Hon kan få mig att förstå hur Johnnys tankegångar måste ha gått de sista timmarna och jag får henne att förstå hur ofattbart hemskt det är för oss efterlevande att härda ut smärtan efter ett självmord.

Jag går på mitt läkarbesök och vi är överens om att jag bara går på permission över natten. Jag vet ju redan nu att jag absolut inte vill tillbaka till denna deprimerande miljö, men jag vill ändå kunna känna tryggheten att veta att min plats finns där om vansinnet tar överhanden.

När jag sitter på rummet och väntar på att mamma ska komma och hämta mig, så hinner jag prata lite mer med min rumskompis. Otroligt givande och rörande att kunna ha det samtalet. När mamma kommer så kramar jag om min rumskompis och säger att hon måste sköta om sig och att allt ska bli bra.

Hemma möts jag av en förtvivlad katt, som har varit själv sedan tidiga morgontimmarna. Märks tydligt att han saknar sin husse. Mamma och Lillis ser till att ta ut sin husbil, så att de kan sova här i natt. Lillis hämtar med sig pizza och vi tar ett par glas vin till det. Smakar gudomligt gott mitt i eländet!

Efter många timmars gråt, skratt och allvarligt prat, så måste vi ändå krypa till sängs. Jag ser till att ta mina sovtabletter, så att jag ska få sova ordentligt i natt. Mamma och Lillis går ut till sin husbil och allt blir tyst och lugnt. Skönt! Sömnen kommer snart och det är en mörk och drömlös sömn.