torsdag 12 april 2012

En skön runda med Effie

Vaknar utsövd, för en gångs skull och känner mig på bra humör. Ute skiner solen från en klarblå himmel och det ser ut att vara helt vindstilla. Men då så! En bra dag på G!

Egentligen, skulle jag behöva sno runt med dammsugaren ett varv, men jag känner att jag inte har lust och då blir det så. Vad spelar det för roll att jag har lite dammråttor i hörnen?! Nu vill jag ut i det fina vädret! Det har högre prio, helt enkelt!

Mamma ska till sin sjukgymnast idag och jag har lovat att se efter Effie under tiden. Faktum är att jag har tänkt ta en riktigt lång promenad med henne. Både Effie och jag behöver röra på gummfläsket!

Tio i tolv kommer mamma och lämnar Effie. Jag sitter ombytt i träningskläder i solen på altanen och väntar, så jag har bara att låsa och så ger vi oss iväg.

Det känns så där lätt i kroppen idag, så jag börjar att jogga lite lätt. Effie hänger med och ser ut att trivas med tempot. Vi tar oss genom Lagersberg, för att sedan vika av mot Mesta Hage. Där springer vi på ett oemotståndligt gäng med doftvioler....


Sen bär det av in i hagarna med gravfält, så att Effie kan få springa lös. Hon blir så lycklig, när jag släpper henne, nästan skrattar.

Vi tar oss vidare på gångstigar och via en del av Sörmlandsleden, längs med Åsbymon. Av någon anledning, så känner jag, att vi är på väg mot minneslunden. Inte så konstigt, det är Johnnys födelsedag idag, så jag känner att jag vill gå dit.

Mäktigt att gå genom gravfälten på Åsbymon. Man kan riktigt känna historiens vingslag. Effie viftar glatt på svansen och springer omkring och liksom ler. Jag joggar en stund och går en stund. Inget tvång, bara lyssna på kroppen och själen. Underbart!

När vi kommer upp på Åsbyvägen, så kopplar jag Effie och vi springer sista vägen fram till minneslunden. Tycker att jag knappt har styrfart, men Effie kommer lite efter. Hm, är det jag som är pigg, eller hunden som är slö?!

Framme i minneslunden, går vi ett varv och tittar på allt det fina....


Så mycket blommor! Själv har jag inget med mig, mer än mina varma tårar och mitt blödande hjärta. Trodde att jag hade gått vidare, men jag sitter en lång stund invid dammen och gråter. Effie tittar på mig med sorgsna ögon.

Hemvägen via Stenby Gård består mest av jogging, liksom för att förlösa den förlamande sorgen. Skönt!

0 kommentarer:

Skicka en kommentar