Gröna milen i Vilsta

Jag har precis hunnit äta frukost, när telefonen ringer. Det är ett okänt mobilnummer på nummerpresentatören. Vem kan det vara då?

Jag svarar med hes morgonröst och det är min massör, som ringer återbud till dagens tid. Neeej! Jag som har sett fram emot den tiden så dant. Nåja, jag får ju komma redan på onsdag, så då får jag väl ändå vara nöjd.

Jaha, det är inte mycket som har blivit, som det var tänkt, de senaste dagarna. Hm, vad ska jag göra idag då? Det är ju soligt ute, även om det blåser kallt, så jag kanske skulle ta och "kidnappa" Effie, för en promenad i Vilstaskogen. Så får det bli!

Effie står och trycker nosen mot fönstret i entrédörren, när jag kör in på uppfarten. Mamma har sagt till henne, "- Lelle kommer snart!". Hon har suttit där och väntat sedan dess. Nu tjuter hon, när jag plingar på och går in.

Jag tar med mig visselpipan, för idag har jag tänkt, att jag ska prova att låta henne löpa fritt i skogen. Det brukar inte vara så mycket folk i spåren, så här mitt på dagen. Jag är övertygad om att jag kan ha tillräcklig pli på henne.

Så fort vi har kommit in en bit i skogen, så kopplar jag lös henne. Hon riktigt skrattar, när hon får springa av sig. Hon håller hela tiden koll på, att jag är med. Sen provar jag att ropa henne till mig och att hon får gå fot. Går ju riktigt bra!

Vi provar även att låta henne sitta och stanna kvar, medan jag går iväg en bit. Först har hon svårt att stanna kvar tills jag ropar, men då får hon bastning och vi provar igen. Hon blir överlycklig sen, när hon har varit duktig och får beröm. Kul!

Det blir gröna milspåret i Vilstaskogen. Nog för att det blåser snålt, men jag har precis lagom mycket kläder, så det gör ingenting. Jag njuter av skogen och samlar energi. Känner att jag nästan svävar fram och går omkring och ler.

Jag pratar hela tiden med Effie och hon viftar på svansen till svar. Korparna leker ovanför våra huvuden och småfåglarna håller konsert i den djupa skogen. Bitvis ser jag spår efter vildsvinens framfart. Hoppas att vi inte möter någon best!

Rätt som det är, så sätter Effie av i full galopp framåt. Hon har fått syn på en en lös Golden Retriever längre fram i spåret. Jag blåser i pipan utan resultat. Då tar jag fram min strängaste röst och ryter STANNA, HIIT! Tvärstopp och så kommer en skamsen vovve krypandes tillbaka. Duktig hund!

Nu vet jag att jag kan ha henne lös, utan att för den skull riksera att hon drar iväg. Hon får därför gå lös hela vägen hem. Mamma och Lillis står i fönstret och tittar, när vi närmar oss. De är förvånade över, att hon går så fint fot utan koppel.

Mamma bjuder på gulaschsoppa och macka. Mums! Sen tar vi en kopp kaffe på det. Jag passar på att fota mammas två överkast, som ska säljas. Jag har tänkt lägga ut annonser på Facebook, till att börja med. Funkar inte det, så blir det väl Blocket.

Nu har jag precis kommit hem och tagit en varm dusch. Fy vad kulen man blir efter en långpromenad, om man inte duschar direkt. För att riktigt få upp värmen, så sätter jag mig med fotbad vid datorn.

I morgon ska jag lämna blod på morgonen. Sen ska jag till stallet med Louise. Ja, vi får väl se om det blir ändringar i planerna, för det har ju varit lite så de sista dagarna. Nej, jag är inte bitter.... ;)

Promenad med Effie

Mamma mår inte alls bra just nu. Hon har jätteont i nacken och det strålar ut i ena armen. Det är förmodligen en låsning och så har det blivit en muskelinflammation på grund av låsningen.

Hennes egen läkare har skickat henne till röntgen och bara skrivit ut Treo Comp. Nu ska hon alltså få vänta i två veckor på att läkaren granskar röntgenbilderna, innan hon får någon mer hjälp. Men vad är problemet?! Kan inte en läkare remittera akut till en naprapat eller kiropraktor?!

Hur som helst, så jag jag bestämt mig för att ta cykeln till Vilsta, för att hjälpa till och rasta Effie. Mamma har för ont, helt enkelt. Jag tar även med mig lite antiinflammatorisk medicin, som jag faktiskt tror är bättre än Treo Comp. Nej, jag har inte blivit läkare, men jag vet inte vad jag ska tycka om hennes läkare....

Effie blir helt till sig, när jag kommer på cykeln. Hon rusar ut och börjar skrika, när jag låser cykeln. Kul att man är välkommen! Mamma struttar fram och ger mig en kram. Hon ser helt dimmig ut på ögonen. Bort med Treo Comp NU!

Effie och jag ger oss av mot Vilstaskogen. Vi ska gå spåret, som är 5 km. Jag får rycka till hårt i kopplet, då hon försöker sig på att äta hästskit, när vi går förbi stallet i Vilsta. Kan inte fatta vad det är med hundar och hästskit!

Det är en mulen dag och det blåser rejält, så det blir till att hålla högt tempo, för att inte frysa. Inga problem! Effie skulle nog helst vilja springa. Vi nöjer oss ändå med att gå raskt. Hon drar ju en del, så då får hon lite extra belastning.

Det är blött i spåret, så det tar inte lång stund innan Effie är helt geggig under magen. Ja ja, det blir väl en välbehövlig dusch sen, när vi kommer hem igen då.

Djupt inne i skogen, så hör jag en korp. Jag härmar den, för jag vet att de brukar kunna svara. Effie stannar upp och tittar på mig, som om jag vore knäpp. Sen tittar hon mot himlen, för att se korpen. Hon fattar! Jag testar en gång till och hon gör likadant. He, he!

När vi kommer hem, så klär jag av mig det mesta och släpar in en motsträvig hund i duschhörnan. Mamma har sett till att vattnet är lagom varmt, så nu kan vi bara duscha på. I början ser Effie skräckslagen ut, men snart börjar hon att grymta, som hon gör när hon njuter.

Lillis kommer hem och kliver in i badrummet. Han skrattar gott åt att Effie står så snällt, medan jag duschar henne. Går ju jättebra!

Efter duschen, så är det bara att slå sig ner vid köksbordet. Lillis har köpt med sig Thaimat till oss alla och det smakar jättebra, efter den raska promenaden.

När vi har ätit klart, så dukar jag upp mina prylar, för att färga och noppa ögonbrynen på mamma. Hon blir jätteglad, för hon hade tänkt att fråga om vi inte kunde göra det idag, men glömde bort det. Kul att göra henne glad och speciellt nu, när hon mår så dåligt.

När jag beger mig hemåt igen, så lovar Lillis att komma förbi senare och hämta min bänkskiva, sidstycke och socklarna, som behöver sågas till. Perfekt, då kanske mitt köksskåp äntligen kan bli klart snart.

Henke har lovat att komma i eftermiddag och hjälpa mig att haka i gångjärnen på skåpluckan. Det klarar jag och Lillis, när vi provar, så jag messar Henke direkt och säger att det redan är klart. Han svarar att han gärna kommer förbi en sväng i alla fall. Kul!

Jag pratar en stund med Ullis i telefon. Hon lovar att hjälpa mig med smink i morgon. Jag ska ut med ett gäng tjejer. Vi ska först till Ölkultur. Sen blir det förmodligen Josef's och då vill man ju vara fin. Ullis tycker det är kul, att jag börjar repa mig från tragedin nu, så hon hjälper gärna mamma att bli fin. Tack lilla gumman!