Promenad med Effie

Mamma mår inte alls bra just nu. Hon har jätteont i nacken och det strålar ut i ena armen. Det är förmodligen en låsning och så har det blivit en muskelinflammation på grund av låsningen.

Hennes egen läkare har skickat henne till röntgen och bara skrivit ut Treo Comp. Nu ska hon alltså få vänta i två veckor på att läkaren granskar röntgenbilderna, innan hon får någon mer hjälp. Men vad är problemet?! Kan inte en läkare remittera akut till en naprapat eller kiropraktor?!

Hur som helst, så jag jag bestämt mig för att ta cykeln till Vilsta, för att hjälpa till och rasta Effie. Mamma har för ont, helt enkelt. Jag tar även med mig lite antiinflammatorisk medicin, som jag faktiskt tror är bättre än Treo Comp. Nej, jag har inte blivit läkare, men jag vet inte vad jag ska tycka om hennes läkare....

Effie blir helt till sig, när jag kommer på cykeln. Hon rusar ut och börjar skrika, när jag låser cykeln. Kul att man är välkommen! Mamma struttar fram och ger mig en kram. Hon ser helt dimmig ut på ögonen. Bort med Treo Comp NU!

Effie och jag ger oss av mot Vilstaskogen. Vi ska gå spåret, som är 5 km. Jag får rycka till hårt i kopplet, då hon försöker sig på att äta hästskit, när vi går förbi stallet i Vilsta. Kan inte fatta vad det är med hundar och hästskit!

Det är en mulen dag och det blåser rejält, så det blir till att hålla högt tempo, för att inte frysa. Inga problem! Effie skulle nog helst vilja springa. Vi nöjer oss ändå med att gå raskt. Hon drar ju en del, så då får hon lite extra belastning.

Det är blött i spåret, så det tar inte lång stund innan Effie är helt geggig under magen. Ja ja, det blir väl en välbehövlig dusch sen, när vi kommer hem igen då.

Djupt inne i skogen, så hör jag en korp. Jag härmar den, för jag vet att de brukar kunna svara. Effie stannar upp och tittar på mig, som om jag vore knäpp. Sen tittar hon mot himlen, för att se korpen. Hon fattar! Jag testar en gång till och hon gör likadant. He, he!

När vi kommer hem, så klär jag av mig det mesta och släpar in en motsträvig hund i duschhörnan. Mamma har sett till att vattnet är lagom varmt, så nu kan vi bara duscha på. I början ser Effie skräckslagen ut, men snart börjar hon att grymta, som hon gör när hon njuter.

Lillis kommer hem och kliver in i badrummet. Han skrattar gott åt att Effie står så snällt, medan jag duschar henne. Går ju jättebra!

Efter duschen, så är det bara att slå sig ner vid köksbordet. Lillis har köpt med sig Thaimat till oss alla och det smakar jättebra, efter den raska promenaden.

När vi har ätit klart, så dukar jag upp mina prylar, för att färga och noppa ögonbrynen på mamma. Hon blir jätteglad, för hon hade tänkt att fråga om vi inte kunde göra det idag, men glömde bort det. Kul att göra henne glad och speciellt nu, när hon mår så dåligt.

När jag beger mig hemåt igen, så lovar Lillis att komma förbi senare och hämta min bänkskiva, sidstycke och socklarna, som behöver sågas till. Perfekt, då kanske mitt köksskåp äntligen kan bli klart snart.

Henke har lovat att komma i eftermiddag och hjälpa mig att haka i gångjärnen på skåpluckan. Det klarar jag och Lillis, när vi provar, så jag messar Henke direkt och säger att det redan är klart. Han svarar att han gärna kommer förbi en sväng i alla fall. Kul!

Jag pratar en stund med Ullis i telefon. Hon lovar att hjälpa mig med smink i morgon. Jag ska ut med ett gäng tjejer. Vi ska först till Ölkultur. Sen blir det förmodligen Josef's och då vill man ju vara fin. Ullis tycker det är kul, att jag börjar repa mig från tragedin nu, så hon hjälper gärna mamma att bli fin. Tack lilla gumman!

Dagen efter vinprovningen

Jag rävsover fram till tio. Helt klart, så sover man inte bra med alkohol i kroppen och igår blev det lite mycket av den varan. Vi hade jättetrevligt och det är helt klart värt att vara lite seg idag. Hela kroppen skriker av träningsvärken från gårdagens joggingtur.

Det är inget vidare väder ute, så jag slår genast bort tanken på att komma ut. Regnet piskar mot fönsterrutorna och jag är glad över att jag inte har tvättat fönstren. Sen är det något jag bara måste ta tag i snart. Det är skillnad att bo i stan, när det gäller damm i luften.

När jag har gjort mig i ordning och dragit upp alla rullgardinerna, så är klockan redan en bit över tolv. Vad gör det?! Bara skönt att ta det lite lugnt. Jag ringer mamma och hör om hon vill komma över. Vi bestämmer att hon ska ringa när hon är på G.

Efter en lunch, bestående av en bit paj från gårdagens kalas, så bestämmer jag mig för att ta en tupplur på soffan under pläden. Skönt att riktigt få mula in sig i fuskpälspläden. Skulle tro att jag kommer att slockna inom fem minuter.

Tror gör man i kyrkan, för mamma ringer och jag får bråttom att krångla mig ur pläden, för att hinna fram till telefonen och svara. "-Jodå, det är bara att komma över. Jag vill ju så gärna se din nya klänning och sen kan jag färga dina ögonbryn."

Jag kryper tillbaka under pläden, för att vakna till lite innan mamma kommer. Nästan så att jag somnar, men jag tar mig upp och försöker att piggna till. Kan ju inte erkänna att jag är seg pga gårdagen.

Mamma skrattar högt, när hon kliver in i hallen. Hon gick fel och har varit på 7:an och ringt på dörren. Ja ja, det är ju mörkt ute, så det kan väl hända den bästa, eller hur?

Mamma plockar fram sin nyinköpta klänning från Sisters och ber mig att prova. "-Vadå, ska jag?!" Mamma vill inte klämma in sig i den figursydda blåsan, för att hennes mage, som hon säger, "står i fyra hörn". Vad gör då min, efter gårdagens frosserier?!

Jag ålar mig, trots allt, in i hennes klänning och konstaterar att den sitter som ett ormskinn på mig och då inte i positiv bemärkelse. Mamma hjälper mig att komma ur den tajta tingesten och jag mår lite lätt illa.

När jag ändå är avklädd, så tar vi fram min nya klänning och den fina lila, som jag får låna av Lena Forsman. Mamma blir glatt överraskad av båda klänningarna och vi funderar hur det skulle se ut med mammas svandunsbolero till min gröna. Blir nog superfint!

Efter mannekänguppvisningen, så sätter vi oss i soffan och går loss på skumtomtarna, som är kvar från gårdagens kalas. Blää! Varför går det inte att behärska sig?! Tur att mamma är likadan, för då tar de slut fortare.

Jag hjälper mamma att färga ögonbrynen, så att hon blir lite fin till nyår. Det går ju så fort, men gör ändå så stor skillnad.

Mamma tackar för sig och åker vidare. Gäller att hinna med att köpa bubbeldrickat till nyår, innan det blir alltför kaosartat på Bolaget.

När lugnet åter har lagt sig hemma, så passar jag på att ringa till Ullis. Givetvis, så håller de på att lägga Hailey, så jag ringer med lite dålig tajming. Ullis ber att få ringa upp.

Vi sitter och gäspar varandra i örat under hela samtalet. Ändå är det skönt att höra, att de mår bra. Det är så mycket värt, det där med att man kan höras av lite varje dag. Man behöver inte prata i timmar, bara konstatera att alla mår bra.

Nu tror jag att jag ger upp för idag. Tycker ändå att jag har varit tapper, med tanke på att jag var vaken till runt halv tre i natt. Vi får se om John Blund kommer till mig nu.