Ensam är INTE stark!

Många av mina vänner, som har följt och stöttat mig genom den här livskrisen, säger att jag är så stark. Ja, jovisst är jag stark, men jag är också väldigt bräcklig, sårbar och liten.

Idag är en sån där dag, när jag känner mig fruktansvärt ensam och övergiven. Sen är det ju givetvis inte så, men ibland överrumplas jag bara av den känslan. Då är det bra, att kunna skriva av sig på bloggen.

Jag har ju öppnat upp en ny del i mitt liv. Jag har börjat dejta igen. Både härligt och skrämmande! Härligt för att få ett kvitto på att man fortfarande duger och skrämmande för att jag blottar mig för andra människor igen och därmed kan bli rejält sårad.

En annan jobbig sak med att dejta, är att jag alldeles för lätt rusar i väg med mina känslor. Nej, jag är inte desperat, långt därifrån. Däremot, så har jag ett uppdämt behov av att få älska och att bli älskad. Det är ju inte det första en dejt tänker på då.

Mitt hjärta är så oroligt och värker. Jag vet inte vad jag ska tro. Min otålighet plågar mig och jag kämpar emot, för att inte blotta mig alltför mycket. Min Ullis sa några kloka ord till mig häromdagen, "- Mamma, kör hårt, men var rädd om hjärtat på vägen!" Hon är SÅ klok, mitt lilla hjärta!

Men hur gör man då, för att vara rädd om hjärtat? Jag måste ju öppna hjärtat, för att kunna släppa in någon annan människa. Kanske skulle korta tyglarna en aning och försöka att inte låta otåligheten segra. Lättare sagt än gjort, när jag bara skriker efter ömhet och närhet.

Fan, varför kan jag inte träffa någon människa, som fungerar som jag?! Allt skulle vara så mycket enklare då och jag skulle slippa dessa plågsamma kvällar av väntan och kval. Jag vet, jag måste nog tagga ner lite, om jag inte ska skrämma slag på folk.

Ikväll ska jag till Ölkultur och träffa Barbro, hennes sambo och deras grannar. Kan säkert bli kul. Däremot, så kommer jag nog inte att få träffa den jag helst av allt skulle vilja träffa. Det får bli en annan gång, men det känns så svårt att bara vänta.

Sol i hjärtat och fjärilar i magen

Skitväder ute, men det gör mig inget, för jag har solsken i hjärtat och fjärilar i magen. Dessutom, så kommer bästaste Karin snart över på en kopp kaffe.

Jag är helt klart ute på osäker mark, men jag mår så bra. Ett känt citat från Allan Karlsson i boken 100-åringen, "Det är som det är och det blir som det blir!". Jodå, visst är det så!

Nu får det vara slut på gråt och tandagnisslan! Jag låter mig dras med och släpper alla bromsar. Varför ska jag hålla mig själv tillbaka?! Har ingen lust. Vill bara må bra och det gör jag nu.

Sen är jag plågsamt medveten om att jag är väldigt sårbar nu, men det må bära eller brista. Man måste ju våga se om tygen håller.