Stavgångspromenad och linssoppa

Inga-Lisa kommer och möter mig, när hon får syn på mig på Liedls parkering. Vi har bestämt att vi ska göra sällskap på en promenad runt Vilsta. Till att börja med, visar Inga-Lisa mig hur jag genar genom skogen, för att komma hem till henne.

Vi pratar så intensivt, att jag knappt kommer ihåg nu vilken väg vi tog till Vilsta. Skumt! Det är i alla fall promenadvägen längs med Ekilstunaån, som vi går. Vi har mycket gemensamt att prata om, i och med att Inga-Lisa också har en tragisk händelse i bagaget.

Det är bara några få minusgrader ute och det är så skönt att få lite motion och dagsljus, även om det just nu kommer ner några snöflingor. Hästarna vid stallet i Vilsta vill hälsa, så vi stannar till vid hagen och jag bara måste pussa dem på mulen. Fina djur, hästar!

Jag berättar för Inga-Lisa om att mamma och Lillis ska flytta in i en lägenhet i Vilsta Herrgård. Målaren kommer ut från lägenheten, när vi går förbi och jag frågar om vi kan komma in och titta. Det går bra, bara vi tar av oss om fötterna, för nu är det städat och klart för inflyttning.

När vi har tagit oss runt hela promenaden och är tillbaka hemma hos Inga-Lisa, så går vi in. Jag får en rundvisning i deras mysiga hus, sen blir det rykande varm linssoppa och hembakade mackor till lunch. Riktigt gott! Tack Inga-Lisa!

Nu hittar jag ju vägen genom skogen, så det blir den vägen hem. Vi bor ju faktiskt väldigt nära varandra, om man går skogsvägen. Det blir nog fler promenader tillsammans. Då blir det min tur att visa Inga-Lisa vilken min favoritrunda är.

När jag kommer hem, så ringer jag Ullis och vi pratar en lång stund. Hailey skrattar högt i bakgrunden. Låter som om någon leker tittut med henne.

Efter samtalet med Ullis, så är det mammas tur att bli telefonterrad. Hon gäspar stort i örat på mig och berättar att hon är helt slut av allt packande. Nu är det ju ganska precis en vecka tills de kan börja flytta in i nya lägenheten.

Både mamma och Lillis är stressade över flytten och har svårt att sova på nätterna. Helt förståeligt, när man har bott i nästan tjugofem år på ett och samma ställe. De måste rensa och skiljas från många saker. Vi får väl ordna loppis sen i deras gamla hus.

Nu går jag bara och väntar på att få ett livstecken från en spekulant på mitt köksbord. Det var en tjej, som hörde av sig på Facebook igår och var väldigt intresserad. Skulle bara "kolla med gubben först". Hoppas att hon hör av sig i kväll igen, för det känns just nu lite väl trångt i vardagsrummet.