Onsdag före påsk

Idag är det onsdag före påsk och det är hög tid att handla maten inför kommande helg, så att man slipper trängas med alla andra i affären. Därför stiger jag upp samtidigt med Johnny för att följa med honom in till jobbet och därmed få tillgång till bilen. Vi har ju bara en bil, (och dessutom en Skoda), det har vi alltid haft, Johnny och jag. En del i vår "sluta-jobba-tidigt-strategi". Man ser många av grannarna i byn som har både två och tre stora bilar. För mig helt ofattbart! Sen kan jag förstå att inte alla kan styra sin arbetstid så att de kan samåka.

Jag kommer tillbaka hem strax innan kl. 8, så det blir lagom att gå min morgonrunda. Skillnaden idag är att jag är superhungrig redan nu, eftersom jag steg upp tidigare. Ingen återvändo, bara att bita ihop och ge sig iväg. Belöningen kommer sen.

Det surrar kring ett videsnår jag passerar. Humlorna är i full fart med att festa på den för årstiden ännu sällsynta pollen. Jag tittar upp i trädkronorna så att jag nästan snubblar när jag kliver ner i ett gupp i vägen. När jag går tänker jag tillbaka på gårdagen som känns i både nacke och rygg. Jag har börjat att rensa i vårt evighetsprojekt, släntrabatten som går utmed hela tomtgränsen. Inte kul med tung lerjord!

Igår var mamma och hennes man, Lillis över och gratulerade Johnny. Vi satt och fikade på altanen så att deras hund, Effie kunde vara med också. Vi släpper inte in henne i huset eftersom vi har katt. De hade köpt en ABU-rök till present. Johnny blev jätteglad, eftersom vi har pratat om att det skulle vara kul att kunna röka sin egen fisk.

Senare på kvällen ringde Ullis och berättade hur det går för dem och det verkar gå framåt i alla fall, även om det finns mycket ångest med i bilden fortfarande. Så kommer det säkert att vara ett bra tag framöver. Det som oroar mig är att hon inte kan sova ordentligt. Den ångest som hon trycker undan på dagarna kommer tillbaka på natten. Inte bra! Men, men, hon äter ju i alla fall och är glad! Ett stort steg i rätt riktning!

Mina nätter är ju inte heller helt exemplariska, kan jag ju säga. Jag somnar oftast bra, med eller utan spikmatta. Sen brukar jag vakna vid två-tiden och vara alldeles för varm. Sen är det stört omöjligt att somna om. Givetvis somnar jag igen och sover som allra bäst på morgonen, men det är väldigt irriterande att vakna så där mitt i natten och ligga och vrida och vända sig som en mask. Är nog en blandning av oro över Ullis och hormoner.

Hemma igen efter morgonrundan smakar frukosten extra bra. När jag sen har gjort mig i ordning och kollat av Fejjan och bloggat, ja då är det nästan dags att åka in till stan. Förstår inte vart dagarna tar vägen!