Drivkraften, då och nu

Nu har det gått över en månad sen jag slutade att arbeta och jag har haft mycket tid att fundera och reflektera över saker och ting. En sak som jag har tänkt på är vad som driver en att orka kämpa på och gå framåt i de olika skedena i livet. Ja, jag vet, nu blir jag lite djup, men ibland är det rätt så skönt att få vara det.

I yrkeslivet har jag alltid drivits framåt av nyfikenhet, att få vara duktig och få visa vad man duger till och givetvis också lönen. Det finns nog inte många som skulle kunna förneka att de drivs av ekonomi. Hur många skulle jobba om de inte behövde? Sen är ju den sociala sidan av yrkeslivet givetvis en stor del av att man orkar kämpa på också.

Jag har alltid fungerat så att det måste gå i 180. Man måste vara duktig på alla sätt och vis och alltid ställa upp både till höger och vänster. Då kan det ju bara sluta med en stor skräll, dvs om man nu inte kan lägga band på sig i tid och inse det ofrånkomliga. Nu insåg inte jag det innan det var lite för sent.

I december 2009 gick jag med dunder och brak in i den sk väggen. Jag orkade helt enkelt inte med allt runtomkring längre. Jobbet var väldigt krävande och jag satt ofta i situationer där jag kände mig otillräcklig och inte visste riktigt hur jag skulle hantera det hela. Dessutom genomgick hela Swedbank en omfattande omorganisation där alla anställda med ledande positioner var tvungna att söka om sina jobb, vilket jag upplevde som superstressande.

Droppen som fick bägaren att rinna över var att min morfar gick bort. Sorgen var en del, men sen var det dessutom väldigt struligt med allt som skulle ordnas med lägenhet och allt runtomkring. Det fanns ju bara mamma och jag som närmsta släktingar, så det var mycket som vi skulle ordna med. Jag gjorde inte så mycket eftersom jag hade mitt krävande jobb med pendlingen till Stockholm och då var det i stället det dåliga samvetet som plågade mig. Hur man än vrider och vänder.....

Jag tror att jag har mitt besök i väggen att tacka för att jag har omvärderat vad som är viktigt i livet. Innan det så tyckte jag att det var viktigt att ha en bra position i yrkeslivet att kunna identifiera mig med. Utanför jobbet var jag egentligen bara en blek kopia av Lena på Swedbank. Hade aldrig tid med släkt eller vänner. Bara jobba, jobba. Skrämmande!

Dessutom gick jag en sk UGL-kurs, en typ av chefsutbildning, i september 2009. Där fick man vända ut och in på sig själv och syna sig själv i sömmarna. Sen fick man feedback från övriga kursdeltagare. Jag fick mig en rejäl tankeställare när alla som hörde om min livssituation sa att jag måste göra något åt det innan det var för sent. De kunde se att jag hade så mycket ilska inom mig och att jag i grund och botten inte mådde bra. Om de bara visste hur rätt de hade!

Nu när jag tänker efter vad jag värderar mest och vad som driver mig idag, så kommer jag fram till att det är att vara en omtänksam mamma, dotter, maka och mormor. Kort sagt att kunna finnas där för nära och kära. Jag finner också ny energi i att vara nära naturen och se allt det vackra. Skulle jag någonsin behöva jobba igen, så skulle det inte göra mig något om jag fick göra det längst ner i värdekedjan. Jag känner att jag har fått en mer ödmjuk inställning till livet och det känns bra.

Nej, nu får det vara slut på grubblerierna för den här gången. Nu gäller det att ställa om sinnet för snart kommer mitt barnbarn, Hailey, för att stanna över natten. Dags att kliva in i mormorsrollen nu då! :)