Nu var det länge sedan jag var helt solokvisten här hemma, så det gäller att utnyttja tiden maximalt. När jag såg på väderprognosen igår kväll att det skulle bli kanonväder, så fick jag ingen större lust att städa, som jag först hade tänkt. En dag i solstolen kanske?
Nu blev det ju inget toppenväder, så jag tror att jag kör på med städning i alla fall. Kan ju vara skönt för Johnny att för en gångs skull komma hem till ett nystädat hus. När vi jobbade så var det ju nästan alltid Johnny som städade, så någon gång kan man väl offra sig.
Jag börjar i vanlig ordning med min morgonpromenad. Idag går jag och grubblar under hela rundan. Jag har inte hört något ifrån Ullis på en hel vecka och jag har gått och funderat på om jag har sagt något olämpligt eller så. Jag vet ju att det ofta är Anorexian som stökar till saker och ting, men nu kan jag bara inte förstå varför hon inte har hört av sig.
Grubblerierna fortsätter under frukosten. Det blir nästan värre av att vara helt själv hemma och inte ha någon att bolla saker och ting med, även om det är skönt också att ibland få vara ifred med sina tankar. Men idag är dessa tankar inget roliga, bara jobbiga.
Skinnfällar och mattor åker ut på altanen med en rasande fart. Ibland är det bra att må lite dåligt när man städar, för man får lite extra energi då. Dessutom tänker man bra när man städar. Jag funderar i banorna kring att jag nog i alla fall ska kontakta Ullis, även om jag har lovat mig själv att vänta ut henne, tills hon hör av sig. Helt enkelt låta henne vara ifred tills hon själv tar kontakt. Men det händer ju aldrig! Tror att jag blir galen!
Så där mitt under dammningen, så bestämmer jag mig för att skriva henne ett mail. Ja, jag vet att det låter sjukt, men det är enda sättet att närma sig Ullis när stämningen är lite frostig oss emellan. Jag bestämmer mig för att skriva ett vänligt, men rakt mail om att jag inte förstår vad jag har sagt eller gjort fel och att hon får ringa mig när hon känner sig mogen för det.
Det går kanske en kvart innan Ullis ringer. "- Vad var det där för jäkla mail då?!" Ullis förstår ingenting av det jag skriver och nu också berättar om, för hon har inte alls varit arg på mig. Hon hade bara en dålig dag när vi pratade sist och har helt enkelt haft mycket att stå i under veckan, så det där med att hon inte har hört av sig är bara en slump.
Tänk vad man kan bli trött på sig själv ibland! Här har jag gått i en veckas tid med en stor klump i magen och trott att Ullis har varit skitsur på mig. Ja, ja.... Man lär sig tydligen aldrig. Men alla mammor med mer eller mindre vuxna döttrar kanske kan känna igen sig och att relationen till dottern ibland kan vara lite komplicerad.
Puh, vad skönt att vara sams igen! Fast vi var ju aldrig osams..... Men i alla fall..... Äntligen kan man koncentrera sig på det man har framför sig istället för att tankarna rusar iväg med en och spelar en otäcka spratt. Mitt i glädjeruset så ringer Johnny och säger att han nog blir klar för att åka hem snart. Shit! Jag har ju inte ens börjat dammsuga än!
När Johnny kommer hem har jag hunnit dammsuga halva huset och är helt genomsvettig. Snäll som han är, så erbjuder han sig att fortsätta med dammsugningen. Han vet ju att jag bara hatar just dammsugning. Jag tar tacksamt emot hans erbjudande och säger att då kanske jag hinner göra den där goda kycklinggrytan, Coq au vin till kvällen.
När jag tittar på diskbänken så ser jag också en skål med svarta vinbär, som jag plockade av igår kväll. Fick för mig att jag skulle göra svartvinbärsgelé, men sen hann jag aldrig med att göra det igår. Hm, kanske måste ta tag i det idag också då. Gäller ju att bären inte hinner mogna alltför mycket om det ska bli en bra gelé.
Helt plötsligt känns det som att jag har massor att göra, men inte så mycket tid och här sitter jag och skriver. Vi får väl se vad jag hinner med innan vi gör kväll. Vi brukar ju säga att man gör väl det man har lust att göra, så vi får väl se vad det blir.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar