Dagen före det stora avskedet

Sent i går kväll var jag sådär riktigt ledsen. Då ringde jag till mamma och tjöt henne och Lillis i örat en stund. De frågade om jag ville att de skulle komma över, men jag sa att det var OK och att jag redan hade fått erbjudande om det från Nilla, men att jag även tackat nej till det.

I natt vaknade jag till vid tretiden och kunde inte somna om. Gick upp och tog en tablett, så jag kunde somna om igen. Sen sov jag till efter nio.

Efter att ha legat och stirrat i taket i så där en halvtimme, så tar jag mig upp och går och släpper in Simba. Han blir lika glad som vanligt, när jag öppnar altandörren.

Magen kurrar, så det blir rejäl grötfrukost med macka och kaffe till. När jag sitter där och äter, så går tankarna till morgondagen, det stora avskedet. Jag vill inte, men ändå vill jag!

Tar med mig sista kaffet in till datorn och blir sittande där länge i morgonrock och skinntofflor. Mamma och jag pratade igår om att vi kanske skulle resa iväg en vecka tillsammans, hon och jag. Kan vara skönt att få komma bort och få lite sol.

Efter att ha checkat av bloggen och Facebook, så börjar jag titta på vad det finns för resor till Playa del Ingles i mitten av november. Känns så konstigt att sitta och leta resa till mamma och mig. Vi har aldrig rest tillsammans, ja om man inte räknar när jag var barn då.

Det finns faktisk en hel del bra lägenheter, som inte är alltför dyra. Det får ju inte vara för långt ifrån stranden och man vill ju även ha nära till shoppingen. Det tar inte lång stund innan jag har hittat en lägenhet, som jag tror kommer bli bra för oss.

Mamma sa redan igår att jag bara kunde slå till och boka om jag hittade något, så då gör jag väl det då. Man har ju 30 dagar på sig att avbeställa eller boka om, så det känns ändå tryggt. Jag måste ju kolla ordentligt med Henke och Johanna också om de har möjlighet att bo här med Simba under den veckan.

Magen börjar åter att knorra och jag värmer på lite makaroner och köttbullar, som blev över från igår. Känner mig helt utsvulten, fast jag ändå inte har någon vidare aptit. Skumt värre!

Fler av mina vänner har hört av sig, men jag känner att idag måste jag vara själv hemma för att ladda batterierna inför morgondagen. Jag byter om till träningskläder och tar mina stavar för att gå den lite längre fårrundan. Tar med mig en liten plastpåse ifall jag skulle springa på något kantarellställe.

Snart är jag framme vid det där stället, där Johnny valde att ta sitt liv. Känns obehagligt, men jag måste ju kunna ta mig förbi där utan att benen viker sig i alla fall. Vad är det värsta som kan hända?! Jag fortsätter framåt och spanar samtidigt in i skogen. Svampradarn är på!

Ni som har följt min blogg, har säkert läst om det där kantarellstället, som jag fick för mig att Johnny "visade" mig, den där dagen då jag gick dit för första gången. Nu sneddar jag upp i skogskanten för att kolla om det har dykt upp några nya kantareller där.

Jag hittar fler små ställen i närheten och börjar fylla min lilla plastpåse. Sen går jag lite längre upp i skogen och kommer upp på ett krön. Där lite längre bort i en glänta, så ser jag hur det bara lyser en fläck av stora fina kantareller.

Självklart får jag ju det till att det var Johnny som "visade" mig det här stället också. Ja, det är lite fjolligt, men då är det väl så då! Jag VILL att det ska vara så! Jag kan inte känna hans närvaro, som en del människor säger att man ska kunna göra. Då kan jag väl ändå få tro på det det här!

Min lilla påse jag har med mig är ju redan full och det finns mycket mer kvar att plocka. Jag lägger den fulla påsen vid roten av ett träd och tar mina stavar hemåt för att hämta cykeln och svampkorgen.

När jag kommer tillbaka, så står det en bil parkerad i närheten av där jag har gömt min påse med kantarellerna. Jag ser två personer som går uppför slänten precis i riktning mot "mitt" ställe. Jag bli fruktansvärt frustrerad och skyndar mig att parkera cykeln.

Med bestämda steg ångar jag rakt upp i skogen med min svampkorg och jag ser säkert farlig ut. För nu ska de inte tro att de kan hitta min påse med svamp och mitt nya ställe! Det måste ha gett effekt, för jag ser att de viker av åt andra hållet. Tack för det!

Så här fint är mitt nya ställe....

Så, då har jag programmerat in det i min inbyggda svamp-GPS. Jag glömmer aldrig ett kantarellställe!

I stället för att bara rafsa med mig kantarellerna hem och rensa sen, så sätter jag mig där i skogen och börjar rensa. Jag har ju faktiskt ingen brådska och jag älskar ju att vara i skogen. Blir bra uppladdning att få en stilla stund här i skogen.

Det har mörknat en aning och jag känner att de första regnstänken kommer, när jag cyklar hemåt igen. Jag hinner lagom kliva av cykeln och låsa upp garagedörren, när det börjar ösregna. Det kallar jag tajming!

Jag ringer till mamma och berättar om resan jag har bokat. Hon blir glad och tycker att det låter toppen, så det blir nog bra. Just nu vet jag inte vad jag känner, men det är ju över två månader dit, så det blir säkert bra. Något att se fram emot!

Ullis ringer och vi pratar en stund om hur vi mår. Hon är raka motsatsen till mig, just nu. Hon har hur mycket energi som helst och städar som en galning. Hoppas att hon inte blir sjuk till i morgon bara. Låter inte bra när hon berättar om värk i bihålor och lite feber. Vi håller tummarna att hon orkar i morgon!

Egentligen så skulle jag behöva dammsuga, men jag kommer mig bara inte för det. Orkar helt enkelt inte. Skit samma! Får ta det sen när måndagen och begravningen är över. Tror inte att Ullis och Marre, som ska sova kvar hos mig på natten, kommer att bry sig så speciellt mycket om det heller. Finns annat att tänka på då, som att ta hand om varandra till exempel. Dammråttorna finns kvar!

Henke är superstressad av att få klart musik och bildspel. Han lovar att komma ut ikväll för att fixa det sista, så att vi inte behöver ha det att tänka på i morgon också. Tror att man kommer att vara uppskruvad på max ändå, så det gäller att alla förberedelserna blir klara idag.

Själv är jag helt paralyserad och har ångest inför morgondagen. Bara irrar omkring och ser massor av saker som jag borde göra, men jag orkar inte och jag kommer mig inte för. Skriva är det enda som funkar just nu. Sen blir det nog tidigt i säng, så att jag vaknar skapligt i morgon.

Håll tummarna för oss nu, så att blir så där fint och värdigt som jag hoppas på!