SÅÅ nöjd!

Nu sitter jag här vid datorn igen, med en spinnande Simba i knät och skriver. Ullis och Marre har precis åkt hemåt, efter att ha sovit här hos mig i natt. Tack tjejer, för en helmysig kväll igår!

Tänker tillbaka på gårdagen och hur det kändes när det var dags att åka till Stillhetens kapell. Mamma och Lillis hade kommit ut till mig i väldigt god tid, för att vi inte skulle behöva stressa. Jag hade förberett mig med Sobril, men kände absolut inget av det. Klockan bara masade sig fram.

När vi skulle åka sen och jag klev utanför dörren med Johnnys nalle i famnen, så kändes det som att jag bar ut Johnny ur huset och för evigt skulle låsa honom ute. Då brast det för mig och jag satt storgråtande hela vägen fram till kapellet. Hur jobbigt som helst!

Blev ju inte lättare när vi svängde in på parkeringen och kunde se att det redan hade börjat samlats folk lite här och där. Mina ben skakade, så jag trodde inte att de skulle bära mig. Smart val att ha högklackat, men jag ville ju vara fin också, för Johnny. Kände mig ungefär som Bambi på hal is.

Två Sobril senare, så kände jag mig ändå ganska lugn. Jag var noga med att krama varenda besökare, även om jag inte kände dem och de i första skedet bara räckte fram handen för att hälsa. Nej då, ingen kom undan! Det är nyttigt att kramas, så det så!

Begravningen blev verkligen så där värdig och fin, som jag hade hoppats på. Stillhetens kapell var totalt fullsatt av släkt, vänner, arbetskamrater, barn- och ungdomsvänner, klasskamrater och träningskompisar. Det var så fint att se att så många ville vara med och hedra Johnnys minne.

Många med mig blev väldigt positivt överraskade av att en borgerlig begravning kunde vara så fin och stämningsfull. Inga högtravande psalmer, som ingen kan texten på. Inget religöst hokus-pokus. Bara rakt av ett värdigt avsked av en människa vi alla älskade och kommer att bära med oss i våra hjärtan livet ut.

Musiken som spelades var framför allt Johnnys musik, men också vår musik. Det var Enya, Al Green, Daniel Lemma och Pink Floyd. En salig, men härlig blandning. Sen alla fina blommor, som ramade in kistan. Johnnys nalle från barndomen, fick sitta där mitt bland rosorna, för att sen kunna få följa med Johnny på hans sista resa.

Minnesstunden blev också fin, där i Husby-Rekarne församlingsgård. Henke hade satt ihop ett jättefint bildspel, som vi visade i slutet av minnesstunden. Självklart blev det ett och annat skratt också av bilderna på Johnny i alla tänkbara situationer. Men det var ju sådan han var, alltid glad och full av bus.

Jag fick med mig resterna av smörgåstårtan hem. Mamma och Lillis skjutsade hem mig och fick en stor bit med sig hem också, ändå var det massor kvar. Ullis och Marre hade åkt hem till mig i förväg och installerat sig. Henke och Johanna ville bara hem. De var helt slut efter allt stök med musik och bildspel. Tack för hjälpen!

När vi alla tre hade bytt om till myskläder och tofflor, så dukade vi fram resterna av smörgåstårtan. Alla var helt nollade i huvudet efter dagens anspänning, så när jag frågade om det var någon mer än jag som ville ha vin eller öl, så uppstod ett förtjust jubel.

Vi tände ljuset från kapellet för Johnny och lite andra ljus. Sen satt vi och åt och åt, tills det bara var en liten smula kvar. Till och med Ullis mumsade, som jag sällan har sett. Vi smuttade på vinet och ölen och pratade till tolvtiden. SÅÅ mysigt! Vi kom varandra mycket nära.

Idag innan de åkte hem, så lovade vi varandra att snart göra om det här. Var inget svårt löfte att ge.