Saknar DEN kärleken

Även om jag tycker att det går framåt, det här med sorgen och saknaden, så finns det en tomhet kvar, som slår mig rejält i ansiktet ibland. Det är ett stort värkande hål i hjärtat. Smärtan sprider sig ner i magen och kramar om mitt inre.

Visst, jag har många fina vänner och min familj, som stöttar mig hela tiden. Ändå känner jag mig så oändligt ensam. Det Johnny och jag hade, går bara inte att ersätta med annan samvaro. Vi kunde t ex sitta tysta bredvid varandra och bara njuta av tystnaden. Vi behövde inte prata hela tiden. Bara sitta där i varandras närhet.

Det är alltid svårt att beskriva kärlek, men jag gör ändå ett försök. Den sortens kärlek vi hade, Johnny och jag, var av karaktären livskamrat, men också bästa vän. En varm trygg känsla, som man kände var delad, både i motgång och medgång. Vi litade villkorslöst på varandra.

Vi var varandras fasta punkt i tillvaron och stöttade varandra när det var jobbigt. Den tryggheten och värmen går bara inte att ersätta, oavsett hur många välmenande vänner och familjemedlemmar jag har runt mig. Nej, mitt i all värme, så känner jag mig så fruktansvärt ensam!

Varje kväll, innan jag stänger ner datorn, så tittar jag på ett stort, fint kort på Johnny. Det känns nästan som att han är verklig där. Jag tycker mig till och med känna hans doft, när jag sitter där framför skärmen. Ofta säger jag några ord till honom, innan jag stänger ner bilden.

I sovrummet har jag nu tagit bort kläderna, som Johnny hade på herrbetjänten. Det ser tomt ut. Morgonrocken hänger fortfarande kvar, för jag går dit ibland och tar den i famnen och luktar på den. Den luktar fortfarande Johnny och jag känner några sekunder av tröst.

I stället för nallen i sovrumsfönstret, som fick följa honom på hans sista resa, har jag ställt dit ljuset jag fick med mig hem från begravningen. Jag tänder det varje kväll och säger, "God natt, älskling!", när jag blåser ut lågan sen, innan jag ska sova.

Med förståndet vet jag ju att det kommer att bli bättre med tiden, men det hjälper ju inte nu. Jag saknar verkligen DEN kärleken och hoppas att mitt hjärta kommer att kunna släppa in någon annan människa där igen. Alla människor behöver DEN kärleken!

Saknar dig SÅ, Johnny!