Avskedstankar

Jag bär fortfarande hans ringar och kommer så att göra ett bra tag framöver. Samtidigt vet jag att jag måste släppa taget och gå vidare, men inte nu. Vill inte, vill inte!

Även om jag skulle bestämma mig för att ta av mig mina ringar, så skulle det vara en vit ring kvar, efter solbrännan från mammas och min vecka i solen. Dessutom är ringfingret liksom format efter ringarna. Det var ju meningen att de skulle sitta där, resten av mitt liv.

Solen skiner, även om det blåser en hel del. Jag bestämmer mig för att gå runt Lillsjön med stavarna. Känns som om det var evigheter sen. Det kanske är delvis därför jag har mått sämre den senaste tiden. Sen vet jag ju att kommande storhelger påverkar mig, mer än jag kanske anar.

Det är skönt att komma ut och vinden är ändå ganska varm, så det gör mig ingenting. Äntligen lite frisk luft i lungorna. Sen jag kom hem från semestern, så har jag i princip bara gått till och från bilen. Det är allt. Skrämmande!

Jag ler mot skarorna av skirt kvittrande sidensvansar, som sitter och kalasar på kvarlämnade äpplen i trädgårdarna jag passerar. De är så fina med sina tofsar på huvudena! Undrar vart de tar vägen sen, när de inte är kvar här hos oss? Det är ju bara nu på hösten och vintern, som man ser dem här i Sverige. Måste kolla upp det i fågelboken sen.

När jag närmar järnvägsövergången, så ser jag hur det går vita gäss på sjön. Jag får en stor klump i halsen, när jag tänker på alla härliga sommardagar jag och Johnny har haft här på Näshultasjön. Vi packade kylväskan och solstolarna och åkte iväg med båten mot Svalboviken, så fort vi kunde och det var fint väder.

Det värker i mitt hjärta, när jag tänker på Johnny. Med andra ord, så värker det för det mesta, för Johnny finns med mig dag och natt. Även om jag har mycket annat omkring mig nu, så finns han där i mina tankar. Vi hade ju så mycket fint kvar att uppleva tillsammans. Varför lämnade du mig kvar här ensam?!

Jag kommer fram till nerfarten till vår gamla båtplats, innan tårarna bryter fram. Aldrig mer ska jag få uppleva den lyckan vi hade. Sen vet jag också, med förståndet, att jag kommer att få uppleva lycka igen, men det kommer nog aldrig att bli samma sak. Det kommer att finnas ett stort, svulstigt ärr i mitt hjärta.

Även om jag har så många fina vänner och släktingar omkring mig, så kan jag aldrig känna mig riktigt glad. Det är skitjobbigt, för jag vill ju kunna vara glad i deras sällskap. Även om jag älskar min familj och mina vänner och känner mig älskad tillbaka, så räcker det inte riktigt till just nu. Det gör så ont!

Mitt och Johnnys liv tillsammans kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det känns som att jag nu stänger en dörr om det, när jag flyttar från Bälgviken. Det slår mig att det här förmodligen är sista gången jag går runt Lillsjön. Nu kommer det fler tårar och jag börjar gråta högt.

Jag låter allt det onda komma ut. Det måste ju ut, förr eller senare och vad kan då vara bättre än att ta det nu, på min sista promenad runt Lillsjön. Blåsten torkar mina tårar och döljer ljudet av min gråt.

När jag har korsat järnvägen en sista gång, så hör jag hur varningssignalerna börjar plinga. Tänk att jag fortfarande mår dåligt av att höra dessa signaler och tågen, som dundrar förbi sen. Det ska bli så himla skönt att inte bo i närheten av någon järnväg sen!

Framför mig går en annan stavgångare, som jag inte riktigt känner igen. Jag tar genvägen genom skogen, så att jag slipper komma ifatt. Känns sådär att träffa någon person när man är rödgråten och snoret rinner. Det luktar fuktig mossa i skogen och jag fyller lungorna med den härliga luften.

Vid badplatsen, när jag kommer ut ur skogen, så kommer en korp lågt flygande och hälsar med sitt karaktäristiska knorrande läte. Jag hälsar tillbaka, men säger i samma andetag, "Adjö korpen!".

Mitt i det sorgliga, blir jag lite full i skratt. Här går jag och pratar med korpen! Nu är det dags att flytta in till civilisationen, tror jag!

På vägen hemåt försöker jag att riktigt insupa allt jag ser. Även om det inte är sista gången jag kommer att se Bälgviken, så känns det ändå som ett avsked.