Jag skiter i julen!

Vet inte varför det känns så här idag, när jag vaknar. Det känns i alla fall som om all luft har gått ur mig. Tror dessutom att jag har drömt om Johnny och mig i natt. Då känns det sådär att vakna till den bistra verkligheten.

Simba gör allt för att trösta mig. Han kryper ner under täcket och gosar och han kliver upp på bröstkorgen och stångas i ansiktet. Trots det, så känner jag mig helt tom och allt blir så meningslöst.

När jag dricker morgonkaffet framför datorn, så slås jag av alla mys- och pysinlägg på Facebook. Alla håller på och julstökar och berättar självklart om det på Facebook. Jag har absolut inget emot det. Det är ju upp till mig om jag läser eller inte.

Det är då det slår mig hur ledsen jag är, innerst inne. Jag har ju haft en väldigt bra period nu, sen jag flyttade, men nu är det snart jul och här sitter jag helt ensam och har inte ens klätt granen än. Det känns som att jag skiter i julen i år!

Saken blir ju inte bättre av att jag läser några av de äldre inläggen på min blogg, som handlar om allt det hemska som har hänt. Ibland måste jag gå tillbaka för att minnas och idag är det en sån dag. Grejen är ju den, att ibland måste man gegga ner sig i sorgen, för att kunna resa sig sen och komma stärkt tillbaka.

Lillis ringer och berättar glatt, att buden på deras hus har börjat komma igång ordentligt nu. Kul! Jag försöker i alla fall att låta glad för deras skull, men idag kan nog ingenting göra mig riktigt glad. Mamma har redan försökt....

Jag ringer Ullis och hör hur det är med dem idag. Inget speciellt upplyftande, att höra att Hailey hostar som en tok och att Marre har feber och är förkyld. Ullis har dessutom ont i hela kroppen av nya sängen. Stackare!

Idag måste jag bara få gråta ut min smärta. Jag klär på mig träningskläderna, tar stavarna från förrådet och ger mig av mot Kronskogen. Nu jäklar ska här promeneras och gråtas!

Första gången jag gick här i Kronskogen, så kändes ju allt så himla bra. Nu blir jag bara ledsen av allt det vackra och tankarna på Johnny virvlar i mitt medvetande. Jag ångar fram på sörjiga och geggiga gångstigar. Tårarna rinner ohejdat. Även om det svider i hjärtat, så vet jag att det måste få komma ut.

När jag står framför min ytterdörr med nyckeln i låset, så passerar en av grannfruarna. "-Hej, Lena! Hur går det för dig?" Just den typen av omtänksamma fraser, som får tårarna att bryta fram direkt. "Jo, sådär...", svarar jag och kämpar mot gråten, som vill ut.

Hon ser hur det är fatt och byter direkt samtalsämne. Vi pratar en stund, innan jag kan gå in och stänga dörren om mig. De sörjiga kläderna slänger jag i en hög innanför dörren. Måste bara få komma in och sätta mig en stund.

Bloggen är nog det enda rätta nu. Att få kräkas ut sin smärta, brukar vara rätt medicin, när inget annat hjälper. Jag börjar på ett inlägg, men så ringer telefonen. Det är Karin. Hon har sett på Facebook att jag inte är i form idag och vill försöka att hjälpa till.

Vi pratar en stund och jag låter tårarna rinna under tiden. Skönt att man kan prata om allt med Karin! Som vanligt, delar vi med oss till varandra. Det känns mycket bättre sen och jag återvänder till bloggen med en rykande kopp te. Tack, Karin!

Det ska nog bli bra, även idag. Det måste ju göra lite extra ont ibland bara.