Botgöring

Tro det eller ej, men jag åt upp resten av tårtan i frysen, efter att mamma hade åkt hem igår. Jag blev så där himla sötsugen, så det gick bara inte att stå emot. Det är därför jag har planerat en riktigt lång promenad idag.

Det snöar lite lätt, när jag hämtar stavarna från förrådet och ger mig iväg. Det är trots allt riktigt skönt ute, eftersom det bara är några enstaka minusgrader. Solen ser ut att kunna bryta genom molntäcket snart.

Jag går vägen genom Stenby, fram till Stenby Gård och går under Västerleden, vidare mot Flacksta och S:t Eskils kyrkogård. Givetvis, så stannar jag till en stund vid minneslunden och försöker att prata med Johnny, men det är tvärtyst.

Lite besviken och tilltufsad, lommar jag vidare längs med Åsbyvägen, i riktning mot Borsökna. Det finns ingen riktig vägren att gå på, så det känns lite obehagligt att möta bilarna. När jag kommer upp på Åsbymon, så ser jag att det går mängder med stigar i skogen. längs med vägen. Perfekt!

Stigen jag går på, leder mig fram genom en ganska tät tall- och granskog. Marken är täckt av blåbärsris, så trots att snön börjar täcka marken, så har jag inga problem att se vart stigen går. På ett ställe växer de små granarna så tätt, att det känns som att gå i en korridor av barr. Häftigt!

Det måste ha varit den här stigen, som Johnny och hans mamma cyklade från Hällby, när de skulle till Borsöknabadet. Johnny brukade berätta om det, varje gång vi åkte den här vägen. Jag försöker att känna hur det kändes då för Johnny och Doris.

Medan jag går, så funderar jag över hur jag ska fortsätta min promenad, när jag kommer fram till Borsökna. Ska jag gå runt sjön, så att det blir lite längre, eller ska jag gå längs med stora vägen? Magen börjar knorra och jag känner mig lite sliten i benen. Med andra ord, så väljer jag att ta den lite kortare vägen.

När jag svänger in mot Faskunge, så kan jag givetvis inte motstå frestelsen att ta en ny, outforskad väg hem. Mamma berättade förut, att man skulle komma fram till Mesta skola, om man tog den här vägen. Kul med nya vägar!

Måste ha fattat fel, för nu står jag mitt på ett gärde och ser ingen stig. Däremot, så ser jag klart och tydligt Mesta skola, långt där framme. Jag får helt enkelt gå längs gärdeskanten och hoppa över ett par diken, innan jag kommer upp på vägen igen.

Efter drygt två timmars promenad, så är jag hemma igen. Nu känns det i höfterna, kan jag säga! Skönt ändå att jag tog mig runt, för jag känner att humöret fick sig en skjuts i rätt riktning, av den långa promenaden. Lite mat på det här så!

Nu ska jag ställa mig i duschen och göra mig i ordning, så att jag kan åka och handla. Sen hoppas jag att jag kan få skjuts av Henke, hem till Lena Forsman, som bjuder mig på Tacopaj och vin ikväll. Det ser jag fram emot!