Skogen, mitt rätta element

Fastnade framför TV:n till sent igår kväll. Efter Voice Sweden, såg jag en gripande dokumentär om ett gammalt lantbrukarpar från Småland. Man fick följa dem genom årstiderna och ta del av den vackra omgivningen och enkelheten i deras vardag.

Dessvärre, så blev det sorgligt på slutet, då hustrun dog. De var över åttio år och hade levt och drivit gården tillsammans i hela sitt liv. Jag tänkte direkt på mig och Johnny och att vi skulle ha kunnat blivit så gamla tillsammans.

Jag släppte fram tårarna och gråten till dessa vackra vyer och den värme och kärlek, som genomsyrade programmet. Sen kunde jag inte bara släcka och gå och lägga mig. Nej, det blev till att titta på filmen om Coco, också en väldigt vacker film.

Idag vaknar jag upp till en strålande vacker dag. Solen bryter igenom dimmolnen och det gnistrar i gräset av frosten. Det är bara några få minusgrader ute och det ser ut som, att någon har strött ett tunt lager florsocker över landskapet. Jag måste bara ta mig ut på en promenad!

Så fort jag kommer in i skogen, så känner jag att jag är i mitt rätta element. Här finner jag lugnet och kan sortera mina yviga tankar. Visst, här hör man trafiken på avstånd. I Bälgviken kunde man gå ut i skogen och uppleva den totala tystnaden. Det kan man inte här.

Ändå hänförs jag av den vackra ekskogen och den gåtfulla visheten, som vilar kring dessa uråldriga bjässar till träd. Det kan man inte uppleva på samma sätt i Bälgviken, där skogen är yngre. De olika skogarna går bara inte att jämföra. Dessutom, så känns det ganska så unikt, att få höra en tigers rytande här i skogen. Parken Zoo ligger precis intill.

Skogen riktigt talar till mig, eller ska jag säga tilltalar mig, eller både ock. Så har det alltid varit, ända sen jag var liten. Jag njuter av ensamheten, även om jag möter en hel del människor, som är ute och promenerar.

Det slår mig att de flesta jag möter faktiskt hälsar. Jag trodde inte att det skulle vara så här i stan, men där hade jag tydligen fel. Å andra sidan, så är det ju ingen som hälsar i stan, när man möts på trottoaren. Det gör man i Bälgviken, när man möts på vägen, i eller utanför byn.

Ibland hugger det till i hjärtat, när jag tänker på Bälgviken. Jag saknar det verkligen! Ändå är jag övertygad om att jag kommer att trivas alldeles utmärkt, här i min nya bostadsrätt. Det skulle underlätta om jag kunde få huset sålt, så att jag kan släppa tankarna på det.

När jag kommer hem, så får jag för mig att jag ska testa om Simba vill gå ut. Det är ju lugnt utanför och det är fint väder. Jag öppnar dörren och lockar på honom utanför.

Försiktigt, så kliver han fram till dörröppningen och sniffar intresserat på dörrmattan. Tidigare, så var det ju någon katt, som hade strilat på min ytterdörr och det är väl det Simba känner lukten av nu. Även om jag har torkat bort spåren på dörren, så finns det väl lukt kvar.

Ett tag, så verkar det som att han tänker komma ut till mig. Då kommer en av grannarna på grusgången och den lilla fegisen ålar tillbaka in till tryggheten, platt som en pannkaka. När jag stänger dörren, så är han helt klart uppspelt i alla fall. Blir nog bra, det där.

En kopp te skulle sitta fint och jag kommer på att det var länge sedan jag gjorde te på nässlor och älggräs, som Johnny och jag plockade och torkade i somras. Jag gör en hel kanna med te, så att det ska räcka länge. Smaken av vårt eget te, framkallar härliga sommarminnen i Bälgviken.

Jag får väl se till att gå ut i naturen här i omgivningarna och plocka örter till te, sen i sommar. Då kanske jag kan göra mitt eget te, som påminner mig om vad jag har byggt upp här, ensam.