Bra att jag vaknar skapligt, då har jag gott om tid att äta frukost, vakna till och klä mig, innan det är dags för dagens stora äventyr. Jag ska försöka mig på att bli medryttare till en tjej, som har häst någonstans ute i Näshulta.
Ni som har följt bloggen, vet att det här är ännu ett prov på att jag följer magkänslan och vågar ge efter för det jag verkligen vill göra. Livet är alldeles för kort för att bara sitta och undra om man vågar. Bara att ge järnet, så länge man orkar!
Klockan är tio och jag svänger in på en gårdsplan i Hällberga, för att hämta upp Louise, som hästens ägare heter. Hon är jämngammal med min son Henke och är supertrevlig. Vi hinner prata en hel del under färden ut till hästgården.
Louise sa tidigare att gården ligger ute i Näshulta, så jag börjar fundera vart vi ska svänga av, när vi passerar infarten till Näshulta Fritidsområde, men Louise ger inga som helst tecken på att det är dags att svänga.
När vi har passerat infarten till Svalboviken och åkt några kilometer till, så svänger vi av till vänster och fortsätter några kilometer till, på en lerig och delvis väldigt isig grusväg. Vad gården heter, har jag precis glömt bort, för jag var så himla upphetsad av själva händelsen i sig.
Vi går in i stallet och börjar mocka i boxarna. Efter en stund, säger Louise, att vi kan gå ut och hämta Dolce Vita, som hennes häst heter. Louise säger att hon kan mocka klart i de andra boxarna, medan jag får göra iordning Dolcan och därmed bekanta mig med henne.
Jag känner att jag har ett leende, som i princip bara stoppas av öronen. Det här är SÅÅ häftigt! Tänk er själva, att få gå in i en hage med fyra fritt springande hästar. Wow, säger jag!
När vi, (läs Louise), har fått in Dolcan in stallet, så kedjar vi fast henne i gången. Nu får jag borsta henne och gosa. Vilken känsla! Louise berättar, att hon tycker om att bli kliad mellan "tuttarna". På en häst sitter "tuttarna" på samma ställe, som på en ko. Känns lite skumt, men det är bara att klia på!
Louise sadlar Dolcan, medan jag får försöka mig på att trensa henne. Går ju som en dans! Jo, jag fick lite hjälp och råd, måste jag erkänna, men vad sjutton det är ju evigheter sen jag gjorde det här. Tror ändå att takterna sitter i.
Så var det det där med att komma upp i sadeln då. Ändå är Dolcan en tämligen låg häst. Inte så där hiskeligt hög, som jag först befarade. Trots det, så behöver jag en pall, för att komma upp i sadeln. Louise försäkrar, att även hon behöver den. Då känns det genast lite bättre!
Vi gör helt enkelt så, att jag rider Dolcan och Louise går bredvid och berättar om hur hästen brukar reagera och vad som kan vara lite kinkigt. Vi hinner inte mer än runt hörnet, innan Dolcan skuttar till. Hon har tydligen hört något brak i skogen och blir lite skraj.
Det går bra och vi kan lugnt skritta vidare. Det dröjer dock inte länge, innan vi skuttar till igen och igen. Dolcan visar sig vara en lite spattig, men en väldigt härlig och temperamentsfull varelse. Louise kämpar på bredvid på den hala vägbanan. Tror mig kunna se en och annan svettpärla bryta fram i hennes panna.
Givetvis, så går vi lite vilse, där på de små vägarna. Vi vänder och möter sopbilen, som skramlar och pyser. Jätteläskigt, tycker Dolcan och börjar steppa nervöst. Förutom, att hon håller på att skrämma slag på sopgubben, så håller hon på att kasta av mig.
Louise försöker att lugna hästen, men hon är jättestressad av sopbilen, som fortfarande inte har kommit iväg. Vi gör så, att jag helt enkelt sitter av och vi leder Dolcan en bit, så att hon får lugna ner sig. Jag säger till Louise, att det var bra att det här hände nu, när hon är med.
Så var det det där med att sitta upp igen då! Nu har vi ingen pall, så det blir till att visa prov på akrobatik av den högre skolan. Jo då, jag kommer upp i sadeln. Jag känner mig riktigt stolt! Brett leende!
Det visar sig, att vi även har gått lite vilse i skogen och det blir en ganska lång omväg att komma tillbaka till stallet. Inget mig emot, som sitter i sadeln. Det är värre för Louise, som nu svettas rejält, flåsar och är rödblommig.
Det blir ytterligare några krumbuktsprång, innan vi är tillbaka på gården. Trots det, så känner jag att det här är min grej. Nej, jag har inte gjort annat än att skritta idag, men det handlar ju om att vinna hästens förtroende och om att vi får bekanta oss. Sen ska det bli rida av, det kan jag lova!
Vi har varit ute i runt två timmar och det känns i min rumpa. Jag sitter av på stallbacken och sen borstar jag av Dolcan den värsta smutsen, innan hon får springa ut i hagen till grabbarna. Vilken syn, att få se dem återförenas under diverse gnägganden och ritualer!
På vägen hem, sitter jag och ler så där fåraktigt igen bakom ratten. Louise och jag försöker att berätta så mycket som möjligt om varandra på hemvägen. Jag släpper av henne i Hällberga och undrar när det är dags för nästa gång. Hon säger att det är upp till mig och att jag bara kan höra av mig. Jippi!!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar