Ingen behöver bli orolig över mina tankar, för jag skulle aldrig utsätta mina nära och kära, för det lidande jag nu genomgår själv. Det är bara en obehaglig känsla, som går över.
Det är lite mulet och lätt snöyra ute, när jag går promenaden till vårdcentralen. Jag har slarvat med min motion ett tag nu, så jag tar vara på varje tillfälle till motion.
En minut över tio, kliver jag in på vårdcentralen. Näsan rinner och jag är helt genomsvettig. Det var inte så kallt, som jag hade räknat med. Kinderna blossar av promenaden och jag inser att det är kö till receptionen. "Shit, då kommer jag för sent till läkaren!"
Jag hinner precis tänka tanken, då min läkare kommer fram och frågar om jag är Lena. Jag behöver inte vänta på min tur i receptionen, utan kan komma rakt in på behandlingsrummet. Snacka om effektivitet! Det är man inte speciellt van vid, inom sjukvården!
En gång tidigare, har jag träffat den här läkaren och han ger samma trygga och lugna intryck, även den här gången. Jag kan berätta, utan omsvep, hur min nuvarande situation ser ut och hur jag mår. Han nickar och förstår, utan att bli mesig.
Efter lite diskussion fram och tillbaka, så kommer vi gemensamt fram till, att jag ska prova att höja dosen av antidepressiv medicin. Min egen teori är, att kroppen har vant sig vid den här dosen och därför behöver mer, för att göra samma nytta, som tidigare.
Alternativet hade varit, att byta medicin helt, men då hade det blivit en ny startsträcka och det känner jag inte, att jag vill utsätta mig för. Då är det bättre, att först prova en höjning av dosen. Jag har ju mått bättre med hjälp av den här medicinen tidigare, så varför inte ge den en chans till?
När jag kommer hem igen, så ringer jag till Ullis och säger att de kan komma över med Hailey. De behöver hjälp, så att de kan få lite ordning i sin nya lägenhet. Det är ju inte så lätt, att ha en ettåring mitt i all röran. Kul för mig också, att få vara lite mormor ett tag!
Jag klär aldrig av Hailey overallen, utan tar henne i vagnen direkt och tar en promenad till Vilsta. Det kommer ner en oidentifierbar nederbörd från himlen, som man blir blöt av. Inte så trevligt, men det är desto trevligare att suga i sig energin av Haileys leenden.
När jag går med barnvagnen, över den lilla bron innan Vilsta herrgård, så är jag tvungen att stanna till, för en mötande bil. Det tar alla gräsänderna, som en signal för att, "Nu vankas det mat!" "-Kvack, kvack!", säger alla änderna och Hailey är helt i extas.
I nya lägenheten i Vilsta, blir det lunch för Hailey. Gammalmormor får agera barnstol, när jag matar Hailey. Sen är det upptäcksfärd, som gäller för Hailey. Så stor lägenhet, utan en enda möbel. Rena rama racerbanan för en ettåring.
Vi tar vägen förbi stallet, när vi går hem. Ett tag, så tror jag att Hailey ska börja gråta, när hon ser de stora djuren. Hon har aldrig tidigare sett en häst, så det är ju inte så konstigt, om hon först blir lite rädd. Hur som helst, så verkar hon gilla hästarna och de henne.
Hela dagen har gått och jag har inte tagit ett enda kort på Hailey. Typiskt! Men jag har ju kameran med mig, så då blir det ett par bilder på hemvägen, i alla fall. Energikick, säger jag bara....
"-Mormor, är det säkert att jag kommer med på bild?" Bäst att luta sig framåt!....
Klockan sex kommer det folk och hämtar mina köksmöbler, som jag skulle sälja. Kvinnan i familjen är kusin med Marre. Hon har dessutom med sig hälsningar från Anne, en gammal kompis från tiden på Sommarvägen i Skiftinge. Snacka om att alla känner alla här i stan!
Nu, när alla har åkt hem, så vågar sig Simba äntligen fram från sin gömma, för att äta mat och gå på lådan. Ett tag, trodde jag att han skulle kissa på sig, när Hailey hela tiden sprang fram och tillbaka i hallen. Nu sätter han sig med en suck av lättnad och kissar en jättepink på lådan. Sen är det mat, som gäller.
En härlig dag med Hailey är till ända. Lite nyheter på det här, så är det nog bara sängen som gäller.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar