Tankekaos i natten

Klockan är 04:06 och jag är helt klarvaken. Jag vaknade vid tvåtiden och kunde bara inte somna om. Nu har jag gett upp och måste skriva av mig mina röriga tankar, innan jag gör ett nytt försök att sova.

Det har ju, på många sätt, varit en väldigt händelserik helg. Förmodligen är det alla nya intryck, som ligger och snurrar i min trötta hjärna. Det tar ju tid att sortera upp och förstå sig på alla olika känslor och tankar. Jag måste få bearbeta och reflektera.

Jag är så himla glad över att ha återknutit kontakten med gamla vänner och att jag dessutom har fått så många nya fina vänner. Även om jag lever ensam och inte jobbar, så har jag dagarna fyllda av härliga möten och samtal med alla dessa fantastiska människor.

Sen har jag fått så fin kontakt med min familj igen. Det sägs ju, att tragiska händelser ska förena och det kan jag ju bara skriva under på. Jag kan även skriva under på att uttrycket, "Inget ont, som inte har något gott med sig", stämmer.

En annan stort bidragande orsak till, att jag ligger sömnlös i natt är, att mitt tidigare skadade hjärta nu börjar att läka. Jag kan känna igen! Samtidigt, är jag livrädd för att bli sårad och därmed rädd för att släppa någon inpå livet igen, men jag känner att dessa spärrar börjar släppa så sakteliga. Muren börjar ge vika.

Det hände en ganska jobbig sak på loppisen igår. En av besökarna stod och bläddrade i en av Johnnys och mina gamla böcker. Då dök det upp ett papper i boken med Johnnys handstil. Den första tanken som slog mig var, att det kan vara ett avskedsbrev.

Ullis måste ha tänkt samma tanke, för blixtsnabbt slet hon pappret ur min hand. Hon ville skydda mig från det jobbiga. Sen hade jag redan hunnit läsa några lösryckta ord och konstaterat, att det förmodligen inte handlade om något avsked.

När första ruschen av loppisbesökare hade lagt sig, så gick jag undan och läste vad Johnny hade skrivit. Handstilen var ovanligt slarvig, för att vara av en person med Johnnys ordningssinne. Det var definitivt en text, som endast var avsedd för honom själv.

När jag hade läst klart, så insåg jag att det var Johnnys ångestframkallare, som han lite slarvigt hade klottrat ner på ett papper. En lista med fem konkreta punkter. Förmodligen, var det ett steg i en av de många självhjälpsböcker han läste, när han inte mådde bra.

Det slog mig, att här står jag och håller i koncentratet av Johnnys värsta mardrömmar. Han hade skrivit ner dem, för att på så sätt få dem ur sig. Av innehållet, så förstod jag också, att anteckningen var närmare tio år gammal. Jag kan förstå vilket helvete han måste ha haft med sig själv och sina jobbiga tankar, under alla år.

Det låter kanske väldigt vanvördigt, när jag berättar att jag sen slängde papperet i soppåsen, tillsammans med Haileys bajsblöja. För mig var det en starkt symbolisk handling, att jag nu tog bort Johnnys plågoris.

Mamma undrade förskräckt varför jag inte ville spara pappret. Jag svarade, med en för mig självklar motfråga, "-Varför ska JAG spara på Johnnys ångest?!"

Nu tror jag, att jag har sorterat upp och dokumenterat min nattmara. Summan av kardemumman är i alla fall, att jag är på väg tillbaka till det goda livet med stormsteg. Jag sitter här och ler fånigt för mig själv i mörkret.

Hoppas att jag kan sova nu, för Dolcan kommer att vilja ha hela min uppmärksamhet i morgon eftermiddag.