Helkväll med Takida

Skitig, blöt och stelfrusen, kliver jag in i värmen hemma hos mamma. Jag har varit ute i stallet och pysslat om Dolcan, på förmiddagen. Nu ska det bli riktigt gott med en kopp kaffe och macka.

Jag känner att mungiporna pekar uppåt och att jag bara babblar om Dolcan hela tiden. Det är ju så kul, det här med att jag har återupptagit ridningen igen. Hästar är så härliga varelser!

Nehej, om man skulle ta och pallra sig hemåt då. Ska jag hinna förvandla mig från stalltjej till rocktjej, så är det hög tid att sätta fart. Undrar om det var till kvart över fem eller sex vi hade bord på Grappa?

När jag kommer hem, så har jag två meddelanden på svararen. Det är Karin, som undrar om jag behöver skjuts ner på stan. Ja, det skulle ju vara toppen, men vadå om fyrtio minuter?! Hjälp! Här sitter jag med blött hår i morgonrock och osminkad.

Ett glas vin och en turbosminkning senare, så springer jag över en lerig gräsmatta, för att hinna med bussen ner till stan. Paraplyet som jag har köpt på ICA vänder sig ut och in. Toppen! Håret spretar åt alla håll, men jag hinner i alla fall med bussen.

Exakt kvart över fem kliver jag in på Grappa och sätter mig ner vid bordet. Pust! En fördrink och en djupdykning i menyn. Känner att det här kommer att bli en toppenkväll, trots den litet panikartade början.

Efter en riktigt god middag och Irish Coffe, ger vi oss ut i regnet för att gå mot Lokomotivet och Takidakonserten. Regnet bara öser ner och ICA-Stigs paraply har nog sett sina bästa dagar. Ja men visst, det är ju kanske så här man får den rätta rockarlooken då.

Konserten är helt magisk och vi rockar loss i publikhavet. När Karin frågade i höstas, om jag ville följa med på Takida, så sa jag, "-Ja, hon är ju bra!". Nu vet jag att det är en svensk rockgrupp av hög kaliber. Så jäkla bra!

Våra Takidabiljetter ger oss gratis efterfest på Brasserie Le Grand, men vi vänder nästan i dörren. Herre gud, så mycket smått! Vi går vidare till Bishops Arms i stället. Där är det i alla fall lite mer varierat i åldrarna och man slipper känna sig som om hemmet har brunnit.

Vi blir kvar på Bishops tills de stänger och de får nästan kasta ut oss. Vi har så sjukt roligt, så vi nästan vägrar att gå hem. Jag har skrattat så mycket under kvällen, så jag har nästan kramp i magen. Tack ni underbara tjejer!

Nu är det morgon och inte lika kul då. Tänk att jag ska på ölprovning på Ölkultur, om mindre än fem timmar. Undrar om jag kan ladda om tills dess. Jodå, det ska jag nog se till att göra. Har en känsla av att även denna kväll kommer att bli oförglömlig.