måndag 20 augusti 2012

Årsdagen är passerad

Pust! Nu har årsdagen passerat och jag är fortfarande intakt. Ja, faktum är att den dagen passerade, som vilken annan dag som helst. Jag är själv riktigt förvånad över att den inte kändes värre. Men det är nog så, att jag redan har gått igenom alla djävulska kval och gått vidare.

Ni som har följt mig under det här året, vet att jag har haft det riktigt tufft och att jag har kämpat mig igenom alla jobbiga tankar. Många av er har stöttat mig och ställt upp, när det har varit som värst. Nu har jag rest mig och kommit vidare.

Många av er hörde även av er på årsdagen av den värsta dagen i mitt liv, dagen då min make och livskamrat valde att ta sitt liv. Tack för att ni finns och tänker på mig! Känns skönt att veta att det finns vänner som bryr sig, även om jag har varit dålig på att höra av mig på sistone.

Jag valde alltså att låta årsdagen passera utan större ståhej. Jag gick till jobbet och tänkte väl inget vidare på vilken dag det var. Sen började det att komma fina sms från vänner och då gick ju givetvis tankarna till det hemska, som hände för exakt ett år sedan.

Tankarna gick givetvis även till Johnnys familj, men jag slog snabbt bort impulsen att ringa till dem. Hade jag gjort det, så hade jag snart grottat ner mig i sorgträsket igen och hade kanske även dragit med mig dem. De kunde nog stötta varandra ändå, utan min inblandning.

Dagen på Ica passerade utan större händelser och jag kom hem till min fina, lilla lägenhet, där Bosse satt och väntade på altanen. Han visste också vilken dag det var, men valde att inte göra något större väsen av det. Han vet ju hur jag har det med mina tankar och kval emellanåt och vet att det ibland kan vara bättre att låta allt bara vara.

Nej, istället för att sitta med tungt sinne och tårar, så valde jag att ta mig ner till Ölkultur på kvällen tillsammans med Bosse. Där träffade vi glada vänner och kunde sitta i kvällssolen och njuta av trevlig samvaro och gott öl. Tror faktiskt att det var det bästa sättet att ta mig igenom den dagen.

Nu sitter jag här och det är vardag igen. Känns som att sommaren är över och att ordningen är återställd. Även om det inte har varit någon vidare sommar att tala om, så känns det skönt att hösten är på ingång och allt vad det innebär.

Nu ser jag fram emot en ljuv september och härliga skogspromenader med klar och fräsch luft. Jag har ännu inte varit ute i skogen och tittat efter kantareller. Har helt enkelt inte haft tid till det. Nu när vardagen är här igen, så kanske jag skulle ta mig en runda och se efter om mina gamla ställen finns kvar.

Återigen, tack alla ni som har stöttat mig under det här året! Ni finns i mitt hjärta!

2 kommentarer:

Tinezza sa...

Jag har rätt nyligen börjat att följa din blogg så jag visste inte riktigt vad som hade hänt tidigare utan bara läst tillbaka lite här och där. Nu har jag läst tillbaka om det du skrev i augusti förra året. Du har skrivit väldigt öppet och fint om hur det är att drabbas av det svåra som du och din familj fått gå igenom. Jag vill bara säga att det är med en stor ödmjukhet att du har delat med dig av din sorg. Jag skickar en varm styrkekram till dig för det du gör hjälper säkert många som är i liknande situation som du och din familj.

Lena sa...

Tack Tinezza! :)

Skicka en kommentar