Sagt och gjort, vi tog våra cyklar för att ta oss till början av vandringsleden. Bara det en mödosam cykling rakt upp i himlen. Här ställde vi våra cyklar för att vandra till stugan på toppen, som vi sett med kikaren...
Vi är ju inte speciellt vältränade, så andhämtningen tilltog ganska snart. Det var ju ändå ca. 400 m över havet vi skulle upp. Utsikten var fenomenal redan tidigt på vår vandring. Då passade vi på att pusta lite...
På en rastplats mitt under en fräscht grön ekskog, så tog vi en vattenpaus och lyssnade på de ivrigt spelande näktergalarna. Hade tänkt att ladda upp en video, men tyvärr så är internet inte tillräckligt snabbt för mina nerver, (idag heller).
Vi mötte en vandrare precis efter att vi hade lämnat rastplatsen. Han undrade vilken väg vi skulle ta. När vi berättade att vi skulle ta " Sv Junar", så sa han att den vägen är ganska brant. Vi skrattade och sa att vi har ju hela dagen på oss.
Snart började det att bli brant på allvar. Vi flåsade ikapp och funderade på var sitt håll hur i herrans namn vi skulle ta oss ner igen. Återigen lät vi utsikten trösta oss på vägen. Humöret var på topp...
Ett tag undrade vi om det var här vi skulle ha haft med oss linor och hakar för att ta oss fram. Några skrapade knän senare och lite djävlaranamma, så var vi uppe på högplatån. Där kunde man vandra ganska obehindrat sista vägen fram till den lilla stenbyggnaden, som var vårt mål.
Helt plötsligt så fanns det barnfamiljer med hundar i följe och vi undrade förstås hur de hade tagit sig upp. Sen förstod vi att det fanns en annan väg upp, som vi uttryckte det, "töntväg".
Utsikten på toppen var helt slående! Går inte riktigt att återge på kort, men jag kan ju alltid försöka...
En banan och lite vatten senare, så var det dags att bestämma vilken väg vi skulle ta tillbaka ner. Ja, inte blev det "töntvägen" förstår ju ni som känner oss. Det var tur att vi tog så många fina kort på uppvägen, för nu var det fullt fokus på var man satte ner foten och var man kunde hålla i sig. Måste erkänna att jag var lite grinfärdig vid ett tillfälle, när vi skulle runda ett stup.
Så här i efterhand så känns det grymt bra att vi valde den svåra vägen. Vi är riktigt stolt över att vi klarade det utan missöden - inte ens en blånagel. Däremot så förstod vi ju att träningsvärken i våra darrande ben skulle komma att bli djävulsk, men det var det värt.
Efter en välbehövlig dusch, så bestämde vi oss för att försöka hitta någon bra fiskrestaurang på kvällen. Man vill ju inte laga mat hemma varje dag! Så här gulliga var vi när vi promenerade längs strandpromenaden ...
...och återigen, så VET jag att vi är dåliga på selfies! Skuggan av kameran ska ju givetvis inte vara med!
...och en bra fiskrestaurang hittade vi! Kan verkligen rekommenderas!...
Nu är det för varmt för att blogga vidare. Får bli mer en annan dag...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar