Det är lördag morgon och jag har exakt två timmar på mig att äta frukost, göra mig i ordning och fixa det där sista med loppisen. Känns lite stressigt, men å andra sidan har jag ju inte så mycket kvar att fixa med. Jag behöver bara skapa lite luft bland alla sakerna, så att det får plats lite folk också.
Straxt innan elva kommer Ullis och Marre. De har lämnat Hailey hos Marres mamma, så att de kan vara med och hjälpa till så mycket som möjligt. Vi tar oss en kopp kaffe ur pumptermosarna, som står och väntar på besökare.
Det blir ingen direkt anstormning, men det är full ruljans under ett par timmar. Det är riktigt kul att leka affär. Jag har en liten pinsam magväska, där jag har pengarna. Ser antagligen ut som en liten torggumma.
Jag känner igen de flesta och alla får "betala" med en stor kram, när de kommer. Till slut kramar jag alla som kommer, oavsett om jag känner dem eller inte, med risk för att skrämma slag på folk. Sån är jag och det bjuder jag på!
Henke och Johanna kommer ut också. Skönt, för då får Henke själv ta hand om de som är intresserade av hans gamla leksaksbilar. Straxt därefter kommer även mamma och Effie. Vi värmer oss med kaffe och kakor utanför garaget. Ullis och Marre har ställt upp sitt stora parasoll, som skydd för det daggliknande regn som faller.
Mamma och Effie blir inte långvariga. De fryser som hundar, båda två. (Fyndigt uttryckt va?!) När även övriga loppisbesökare har gett sig av hemåt, så går vi in i köket för att värma oss. Man blir väldigt kall av att bara stå eller sitta still i det råa vädret.
Jag tar fram köttfärs ur frysen och har för avsikt att göra köttfärssås och spagetti till lunch. Alla är superhungriga. Precis när jag har lagt in den frysta färsen i mikron, så kommer några grannar för att handla en andra omgång.
Ullis tar över matlagningen och jag går ut och sköter affärerna. Den där första känslan, av att få leka affär, har lagt sig nu och andra känslor gör entré. Jag känner hopplösheten och ångesten komma krypande, när jag ser alla grejer, som faktiskt är kvar.
När de sista gästerna har gått, så går jag in och äter en rejäl portion av Ullis goda köttfärssås. Hon ser att jag är låg och undrar hur det är. Jag berättar att jag trodde att det skulle komma fler besökare och att vi skulle få mer saker sålda.
Marre säger att vi ska köra en till loppis nästa söndag och att vi alla får hjälpas åt att sprida det. Alla håller med och vi börjar prata om hur vi ska göra, för att få fler besökare. Allas entusiasm får mig att bli på bättre humör. Till slut sitter vi runt köksbordet och flamsar och skrattar, så att det blir varmt i bröstet igen.
Vilken lycka det är att ha två fina barn med två härliga flickvänner! Sen ska vi definitivt inte glömma lilla Hailey, även om hon inte var med idag. Hade jag inte haft dem nu, så vet jag inte hur det hade gått med allt. De får mig att se framåt och att glädjas åt allt i livet. Så fort jag trillar tillbaka i det svarta hålet, så är de där och hjälper mig upp igen.
Vid tre är huset tomt igen. När jag har plockat lite med disk och dammsugit av det värsta efter allt spring ut och in från garaget, så ringer jag mamma för att berätta hur det gick. Hon undrar om jag vill komma över och äta med henne, men jag berättar att jag är bortbjuden i kväll till Carina och Per i Skogstorp.
Vid halv sex kommer Per och hämtar mig. Lyxigt värre! Jag har duschat och fräschat till mig och fått mig ett glas vin. Nu sitter jag i bilen, på väg in till Skogstorp, med en blomkvast och en flaska bubbel till kvällens värdpar.
Det är alltid så mysigt hemma hos Carina och Per. Vi sitter vid bardisken i köket och njuter av en fördrink och lite gott tilltugg. Jag noterar att det mesta innehåller vitlök och att jag alltså kan andas lugnt, utan att gårdagens frosseri i vitlökssalami hemma hos mamma ska störa.
Carina har förberett en potatisgratäng och lagt fläskytterfilé i marinad. När gratängen åker in i ugnen, så går Per ut på altanen och förbereder gasolgrillen. Allt känns så där hemtrevligt och avslappnat.
Tänk så mycket godare maten smakar, när man har gott sällskap! Jag äter och dricker, så att jag nästan skäms, men bara nästan. Vi avrundar med en utsökt espresso och en redig Baileys. När sen godisskålen kommer fram, så dyker jag formligen ner i den. Efter en stund, så ber jag Per att ställa undan skålen från mig.
Vi skrattar och pratar runt bordet i skenet från alla mysiga ljusarrangemang. Återigen så känner jag mig så där lugn och varm i bröstet. Det här är första gången vi träffas så här utan Johnny. Det känns givetvis tungt, men jag inser att det faktiskt funkar.
Vid tolvtiden ringer jag till Johanna, som har lovat att ställa upp som min taxi ikväll. Tack Johanna! Nu bär det av ut till mörka skogen, hem till Simba, som väntar.
