Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!

Husfotografering

Var det någon som trodde på att jag skulle klara att lägga mig tidigt igår? Nej då, jag kunde ju inte låta bli att börja plocka undan saker och piffa, inför fotograferingen idag. Tur var det, för jag fick lite stressigt på slutet idag, för att hinna med allt jag hade tänkt att göra.

Kvart i ett ringer det på ytterdörren och jag håller precis på att tända sista värmeljuset. Pust, jag hann klart i alla fall! Det är fotografen, som är lite tidig. Det gör inget, för nu känner jag mig nöjd, dvs så länge hon inte går in i klädkammaren.

Det är en väldigt trevlig tjej, som är fotograf. Vi hjälps åt att flytta runt på saker, som inte ska vara med på bild och det känns väldigt bra. Hon tycker att det är riktigt fint här och berömmer mig för min städning och stajling. Sen skulle hon bara veta hur lite tid jag har lagt på just städningen, men det är en annan sak.

När fotografen har hunnit halvvägs, så kommer min mäklare, Tobias. Vi går husesyn och även han blir positivt överraskad av huset, både ut- och invändigt. "-Får vi bara ut folk hit på visningen, så ska det inte vara några problem", förklarar Tobias. Känns väldigt bra.

Fotografen tackar för sig och jag sätter på en kopp kaffe till mig och Tobias. Nu ska vi gå igenom ett sorts protokoll. Sen får jag veta att jag måste göra en energideklaration också. Jag har villapärmen i högsta hugg och kan svara på mäklarens alla frågor.

Huset kommer ut på Hemnet redan på fredag. Här går det undan! Sen kommer det ut i tidningen på onsdag och fredag i nästa vecka. Vi kommer överens om, att det bara ska vara en öppen visning. Därefter får man boka tid för visning.

Jag måste säga att jag får förtroende för Tobias. Han verkar kunna sin sak, även om jag var lite skeptisk från början. Tänk vad man kan bedra sig, vid ett första intryck. Tur att man kan ändra sig!

När mäklaren har åkt vidare, så känner jag mig helt utpumpad. Dynorna ligger kvar i vilstolarna och det ösregnar. Glimrande, Lena!

Mamma ringer bara någon minut senare och undrar hur det har gått. Jag kan bara säga att det känns jättebra. Sen får vi se hur det går.

Nu vågar dessutom Simba komma fram. Han har suttit bakom kuddarna på dubbelsängen och gömt sig, när fotografen och mäklaren var här. Jag hade ju inte hjärta att kasta ut honom i ösregnet. Hans öron kom med på ett kort, men det skulle gå att redigera bort, sa fotografen.

Jag bestämmer mig för, att de tavlor jag har tagit ner, ska få vara nere tills jag har haft visningen. Det blir bara en massa flyttande fram och tillbaka annars. Dessutom, så känns det ganska bra, att ha ett stajlat hem nu. Sen får vi se hur länge det håller.

Ikväll vore det väl själva den, om jag inte skulle kunna koppla av och komma i säng tidigt. Nu har jag ju inget som behöver fixas till morgondagen. Det enda jag har i morgon, är att det kommer en kille hit klockan tio, som ska göra en energideklaration och det ska jag väl klara av.

Fastnat framför datorn

Shit, vad mycket klockan är! Här sitter jag framför datorn, iförd endast morgonrock och tofflor. Simba ligger som vanligt i mitt knä och sover.

Jag har suttit och botaniserat på Facebook och fastnade i foton, tillhörande två killkompisar sedan högstatietiden. Riktigt kul att se gamla, men även nya foton på mina ungdomsvänner. Det är så bra med Facebook, för då kan man få lite lagom koll på var alla gamla vänner befinner sig i livet.

Sen har jag även fastnat på Hemnet. Jag har gått igenom hela utbudet på radhus/bostadsrätt/villa från 2 - 4 rok. Det tog sin lilla tid, men nu så vet jag att jag förmodligen har det mycket bättre här, just nu i alla fall. Vi får väl se vad som dyker upp framöver.

Det finns ju en bostadsrätt i Stenby, som jag är intresserad av, men där har ansvarig mäklare inte hört av sig än, fastän det är en vecka sedan jag skickade in min intresseanmälan. Man undrar ju.....

Idag ska jag hem till mamma och Lillis. Mina barn med respektive och barnbarnet kommer också. Vi ska få älgkalops. Mums! Lillis har lovat att hämta mig och jag får skjuts hem av Ullis och Marre. Allt för att jag ska kunna få mig lite vin till den goda maten. Snacka om service!

Nu blir jag nog tvungen att väcka min lilla knäkatt, för annars lär jag sitta kvar här i morgonrock, när Lillis kommer för att hämta mig och det vill vi ju inte. Dagen till ära ska jag nog sminka mig lite också, så nu gäller det att sätta fart.

Johnny kommer att vara med idag i form av en present till Lillis, som har fyllt år. Johnny skickade efter den här presenten på nätet, bara några dagar innan han tog sitt liv. Alltid så omtänksam och full av ideer.

Nu firar vi alltså Lillis födelsedag i efterhand. Det var ju ingen som var så sugen på födelsedagsfirande dagen innan Johnnys begravning. Hoppas att det kan bli en trevlig eftermiddag idag, även om vi alla saknar vår Johnny.