Husfotografering

Var det någon som trodde på att jag skulle klara att lägga mig tidigt igår? Nej då, jag kunde ju inte låta bli att börja plocka undan saker och piffa, inför fotograferingen idag. Tur var det, för jag fick lite stressigt på slutet idag, för att hinna med allt jag hade tänkt att göra.

Kvart i ett ringer det på ytterdörren och jag håller precis på att tända sista värmeljuset. Pust, jag hann klart i alla fall! Det är fotografen, som är lite tidig. Det gör inget, för nu känner jag mig nöjd, dvs så länge hon inte går in i klädkammaren.

Det är en väldigt trevlig tjej, som är fotograf. Vi hjälps åt att flytta runt på saker, som inte ska vara med på bild och det känns väldigt bra. Hon tycker att det är riktigt fint här och berömmer mig för min städning och stajling. Sen skulle hon bara veta hur lite tid jag har lagt på just städningen, men det är en annan sak.

När fotografen har hunnit halvvägs, så kommer min mäklare, Tobias. Vi går husesyn och även han blir positivt överraskad av huset, både ut- och invändigt. "-Får vi bara ut folk hit på visningen, så ska det inte vara några problem", förklarar Tobias. Känns väldigt bra.

Fotografen tackar för sig och jag sätter på en kopp kaffe till mig och Tobias. Nu ska vi gå igenom ett sorts protokoll. Sen får jag veta att jag måste göra en energideklaration också. Jag har villapärmen i högsta hugg och kan svara på mäklarens alla frågor.

Huset kommer ut på Hemnet redan på fredag. Här går det undan! Sen kommer det ut i tidningen på onsdag och fredag i nästa vecka. Vi kommer överens om, att det bara ska vara en öppen visning. Därefter får man boka tid för visning.

Jag måste säga att jag får förtroende för Tobias. Han verkar kunna sin sak, även om jag var lite skeptisk från början. Tänk vad man kan bedra sig, vid ett första intryck. Tur att man kan ändra sig!

När mäklaren har åkt vidare, så känner jag mig helt utpumpad. Dynorna ligger kvar i vilstolarna och det ösregnar. Glimrande, Lena!

Mamma ringer bara någon minut senare och undrar hur det har gått. Jag kan bara säga att det känns jättebra. Sen får vi se hur det går.

Nu vågar dessutom Simba komma fram. Han har suttit bakom kuddarna på dubbelsängen och gömt sig, när fotografen och mäklaren var här. Jag hade ju inte hjärta att kasta ut honom i ösregnet. Hans öron kom med på ett kort, men det skulle gå att redigera bort, sa fotografen.

Jag bestämmer mig för, att de tavlor jag har tagit ner, ska få vara nere tills jag har haft visningen. Det blir bara en massa flyttande fram och tillbaka annars. Dessutom, så känns det ganska bra, att ha ett stajlat hem nu. Sen får vi se hur länge det håller.

Ikväll vore det väl själva den, om jag inte skulle kunna koppla av och komma i säng tidigt. Nu har jag ju inget som behöver fixas till morgondagen. Det enda jag har i morgon, är att det kommer en kille hit klockan tio, som ska göra en energideklaration och det ska jag väl klara av.

Bouppteckning och bud

Klockan tolv kliver jag in på banken. Jag har avtalat möte med min banktjänsteman och sen ska jag till bankjuristen och få hjälp att starta upp bouppteckningen efter Johnny.

Vi börjar med att gå ner till bankfacket, som Johnny och jag hade gemensamt. Jag har aldrig tidigare varit där. Eftersom jag jobbade i Stockholm, så var det alltid Johnny som fick göra de där ärendena.

Med spänning knappar jag in den kod, som jag tror att det är. Rätt vid första försöket! Vi har ju aldrig förvarat några spännande saker i bankfacket precis. Det är mest original av gamla betyg och liknande.

Idag är jag ute efter vårt inbördes testamente, där vi har avtalat så att mina barn kommer att ärva Johnny, som om de vore hans egna barn. Det var ju verkligen så, att Johnny såg dem som sina egna barn.

Juristen behöver kolla upp att allt ser OK ut i testamentet, innan hon kan börja med bouppteckningen. Allt borde verkligen vara i sin ordning, för det är ju samma jurist, som har hjälpt oss att upprätta testamentet.

Det tar sin lilla tid för juristen att sammanställa alla våra tillgångar och skulder. Ändå är det en relativt enkel bouppteckning, säger hon. Nu är det bara ett sista möte i november, innan allt kan vara klart. Ska bli skönt att få lägga de här trista sakerna åt sidan snart. Det räcker ju till som det är ändå!

Trots allt, så går det ändå bra hos banken. Jag får kaffe och äppelkaka vid två tillfällen, så de 3½ timmarna går ganska snabbt ändå. Både juristen och min banktjänsteman är jättegulliga och undrar hur det går med allt.

När vi är klara, får jag rusa ut till bilen, för parkeringstiden har gått ut för en kvart sen. Jag har tur, för det sitter ingen böteslapp på rutan. Jag saktar ner på tempot och kollar av mobilen.

Mäklaren, som visade bostadsrätten har ringt när jag var inne hos juristen, så jag ringer tillbaka. Han vill ju givetvis veta om jag vill gå vidare och det berättar jag att jag vill. Vi är båda rörande överens om att jag vore dum om jag inte försökte pruta, så det gör jag. När vi avslutar samtalet, så har jag lagt ett bud.

Vad spännande! Nu får jag bara invänta säljarens respons. Hoppas att de inte blir sura bara! Lite får man väl tåla som säljare och dessutom i dessa tider. Jag kanske får smaka samma medicin själv sen, när jag ska sälja mitt hus.

När jag sitter i bilen, på väg hem, så slår det mig plötsligt, "Vad sjutton har jag gjort?! Vill jag verkligen flytta från Bälgviken?!" Jag drabbas en släng av "kalla fötter". Hinner tänka hundra läskiga tankar, innan jag är hemma igen.

Så fort jag svänger in på uppfarten och ser hur trädgården skriker efter uppmärksamhet, så tänker jag att det ska bli himla skönt att flytta till något mindre. Jag kommer inte att orka att hålla den standard jag och Johnny hade på trädgården förut. Inte själv!

När jag sen kliver in i huset och börjar tänka på alla planerade renoveringar, så blir jag än mer övertygad om att jag är inne på rätt spår. Jag SKA flytta! Jag får inte bli sittande här ute i min ensamhet!