Målarhjälp

Känner mig fruktansvärt rastis idag. Jag behöver något att göra, samtidigt som jag inte har någon som helst lust att göra något. Det går ju bra ihop, eller hur?! Utan att fundera så mycket, så tar jag mina stavar och ångar runt Lillsjön direkt efter frukosten.

Pratar en stund med mamma. Hon ska till tandläkaren idag, så hon ringer för att höra hur det är idag, innan hon ska dit. Jag är ärlig och svarar att det inte är något vidare.

Killen från Fonus hör av sig och har lite frågor. Jag passar också på att ställa några frågor. Känner mig samlad när vi pratar, men när vi har avslutat samtalet, så kommer paniken. Såja, andas djupt nu. Så där ja!

Jag sätter mig vid Johnnys dator och kollar igenom hans mail, så att det inte ligger några bråttomärenden där att ta hand om. Passar även på att avbeställa nyhetsbrev, som bara dräller in i hans Inbox. Inte för att det egentligen spelar någon roll, men ändå...

Det börjar knorra i magen och jag känner plötsligt att jag är hungrig, vilket inte är så vanligt numera. Snabbt som ögat, så värmer jag på en liten portion med spagetti och köttfärssås. Den går ner med hull och hår. Magen blir överraskad av att få mat och slår givetvis bakut, men det går bra ändå.

Om bara vädret så tillåter, så ska Henke och Marre komma och hjälpa mig att måla klart huset på eftermiddagen. Ullis och Hailey följer med och agerar sällskapsdamer åt mig. Skönt att få rå om dem lite!

Hailey visar sig från sin bästa sida. Hon har börjat hasa sig fram nu, så vi får hjälpas åt att hålla koll på vart det bär av. Mormor har ju inte hunnit barnsäkra hemma ännu. Medan Hailey kravlar omkring på golvet och de andra målar, så hinner Ullis och jag prata lite och det känns jättebra att vi kommer varandra lite nära, bara vi två.

När klockan börjar närma sig halv sex, så undrar jag om det är någon som är hungrig. Henke nappar direkt och får en uppvärmd jätteportion av spagetti och köttfärssås. Jag säger, "Stor portion till stor kille!", och Henke misstolkar mig och mulnar. Jag förklarar snabbt att han inte längre är den där lilla bebisen, som jag bar omkring med på armen längre.

Marre är inte hungrig, så då får hon skylla sig själv. Jag gör Henke sällskap vid bordet och känner att jag bara skulle vilja krama om honom, min lilla, stora gubbe. Måste se till att vi två också får en dag tillsammans sen, bara vi två.

Nu är nästan allt det vita på huset klart. I morgon kommer de att börja med det grå, så det går framåt. Vilken tur jag har, som har så gulliga barn med respektive! Johanna, Henkes flickvän kanske kommer med i morgon också. Då går det ju ännu snabbare.

Jag har gått som i dvala hela dagen, fast jag inte har tagit något lugnande under hela dagen. Det är väl de antidepressiva pillren, som gör det. Tycker inte om det, men just nu har jag inget val, så det är bara att gilla läget och vara duktig flicka.

Konstaterar att jag har blivit helt utpumpad av att titta på när Henke och Marre har målat och av att gulla och prata med Ullis och Hailey. Konstigt, hur man kan reagera.

Monika, min svägerska från Uppsala ringer och undrar hur jag mår och om jag har läget under kontroll. Hon är så himla gullig, Monika. Vi pratar länge om allt som har hänt och om hur vi hanterar det på olika sätt. Vi pratar lite om själva begravningen och det känns tryggt. Vi har läget under kontroll!

Nu har jag pratat en lååång stund med mamma. Känns riktigt bra! Hon är så himla ledsen, precis som alla vi andra. Hon har bara lite svårt att släppa fram det. Allt är så overkligt! Jag känner i alla fall att på något sätt, så kommer allt att ordna upp sig, till slut. Jag känner mig definitivt stärkt av att få haft den här pratstunden, fast du var mitt i kalopsen när jag ringde. Tack mamma!

Nej, nu är det nog dags för sängen och att försöka ladda batterierna till i morgon, för då blir det lunch hemma hos Karin Harich med Maria och Eva-Lena. Ser fram emot det! Natti, natti!