lördag 22 april 2017

Mot värmen - igen!

Nästa dag hade vädret vänt. Blåsigt, kallt och regnigt. Brr! När regnet och blåsten lugnat ner sig en aning, tog vi tjuren vid hornen och klädde på oss för en långpromenad. Man kan ju inte bara sitta i förtältet och gnälla på vädret, även om det är lätt att ta till.

Vi hittade en markerad vandringsled utmed havsstranden. Riktigt skönt att komma ut i den friska luften, trots allt. Efter en stund blev vi lite nyfikna på ett område vid sidan av promenadstråket. Vi trasslade oss in mellan buskar och snår och hittade dessa makabra ting. Inget vi har arrangerat, bara låg sådär när vi hittade det. Fantasin började genast skena. Kanske dags att gå vidare....


Vi promenerade raskt medan vi diskuterade den läskiga väskan med skorna och getskelettet. Naturen runt om oss bestod mest av stenmurar, tallar, olivträd och fårskit. Helt plötsligt hade vi missat att titta på ledmarkeringen och vi visste inte riktigt åt vilket vi skulle gå. "Hur svårt kan det vara?!",undrade jag och pekade på att vi faktiskt hade havet straxt nedanför stigen vi gick på.


Ändå kändes det helt fel för oss båda. Det är då man tackar för telefonernas utveckling och att det finns GPS. Vi hade helt enkelt gått längst ut på en liten halvö och var på väg åt helt fel håll. Mörkret började lägga sig och det hängde hotande regnmoln i luften, men vi var snart hemma i värmen och tryggheten i husbilen. Skum promenad!

Nästa dag var lika blåsig och kall, men det kom bara enstaka regnstänk. Vi passade därför på att ta cyklarna in till Krk centrum, som låg ca. 2 km från campingen. Solen tittade fram och det blev helt underbart att strosa längs hamnpromenaden.


När vi kom tillbaka till campingen, så hade "hoppborgen" torkat i solskenet. Då passade vi på att packa ihop den, eftersom vi hade bestämt oss för att åka vidare söderut nästa dag. Skönt att det gick så pass smärtfritt i solskenet.

På kvällen tog vi våra fiskespön och gick ner till havet för att pröva vår fiskelycka. Vackert och rofyllt, men tyvärr så tyckte inte de kroatiska fiskarna om våra gäddrag, typ Atom m.fl. Kräsna värre!


Nästa dag kom vi iväg hyggligt tidigt mot nya mål söderut i Kroatien. Vi hade tittat ut en camping som verkade bra i en liten by som heter Tribanj. Jag var där för ca. 30 - 35 år sedan och tyckte att det skulle vara kul att återse den lilla byn.

Dessvärre var campingen helt öde och trist. Ingen fanns att få tag på i receptionen, så vi bestämde oss raskt för att åka vidare mot en annan lovade camping. Den hittade vi aldrig, trots koordinater inlagda på GPS'en. Suck!

Vägarna slingrade sig på ett halsbrytande sätt runt bergssidorna med havet på andra sidan nedanför hisnande stup. Som grädde på moset så blåste det kastbyar, som slet tag i bilen. Otäckt värre både för mig och för Bosse som körde. Här kommer ett litet smakprov på hur det kunde se ut....

(Hade först tänkt ladda upp ett filmklipp, men mina nerver klarade inte den dåliga wifi-uppkopplingen, så det fick bli en bild istället!)

Vid det här laget var vi båda trötta och griniga, så helt sonika så bestämde sig Bosse för att svänga av vid en skylt där han sett att det stod "Camp". Jag undrade om han verkligen tyckte att det var en bra idé att åka ner i den branta och smala backen, för det verkade vara ett lägenhetshotell, som hette "Camp", alltså ingen camping. Too late!

Japp, då satt vi där med vår 7,65 meter långa husbil nere i en gränd som var ungefär lika bred som bilen och fasansfullt brant med nivåskillnader och låga tak. Mardröm! Bara att ta tjuren vid hornen och försöka att backa upp samma väg. Lite lättare sagt än gjort.

Några hetsiga vinkningar senare och dirigerande från min sida, så lyckade Bosse trassla sig upp tillbaka till landsvägen. Lamellerna fick ta mycket stryk för att få upp den 4 ton tunga bilen ur den branta fällan. Det bolmade och luktade bränt, så vi blev helt förskräckta. Samtidigt var vi glada över att ha fått upp bilen utan en skråma, i alla fall inte på ytan.

Den kvällen sket vi helt enkelt i att försöka hitta någon camping. Vi stannade i en by, Starigrad-Paklenica, vid ett litet hotell alldeles invid havsstranden och frågade om vi kunde få övernatta på deras parkering. En genomtrevlig äldre man i receptionen sa att det fick vi. Han följde till och med ut för att dirigera oss rätt.


Vinden hade uppnått stormstyrka till kvällen och det kändes sådär att sitta i husbilen, som krängde och gungade i kastbyarna. Havet var rasande i blåsten och det blev som en dimma av piskat vatten i horisonten. Natten blev ganska lång. Jag låg och lyssnade länge på ovädret utanför och var livrädd för att det skulle komma någon gren eller tegelpanna flygandes genom taket på bilen.

Nästa morgon hade vinden mojnat. Vi tackade för oss och for vidare mot Zadar, där vi hade två tips på ställplats och camping med koordinater och allt. Den första campingen hade inte öppnat för säsongen och ställplatsen slutade helt sonika i en stenmur centralt inne i Zadar. Inget kul att försöka slingra sig ur dessa smala gator med en oändlig ström av trafik.

Ställde in GPSén på en tredje camping, den här gången tre mil söder om Zadar. Vi kom bara ca. 2,5 mil, sen tvärnitade vi för att vi båda såg skymten av en trevlig liten camping nere vid havet. Blev faktiskt en lyckosam impuls. Sveti Petar heter den lilla sömniga byn och campingen heter Filko.


Vi sitter fortfarande här, två dagar senare, solbrända och bara trivs. Solen skiner, blåsten har återgått till normal. Vi har hunnit tvätta en maskin med tvätt och torkat på ställning. Cyklarna har kommit till användning när vi har behövt handla i den lilla affären.


Ikväll har vi varit på en liten strandnära restaurang och ätit god mat och njutit av utsikten. Det toppade vi med en underbar solnedgång, innan vi kröp in i vår husbil för att göra kväller.


0 kommentarer:

Skicka en kommentar