Vädret var strålande när vi vaknade, men det hade varit ca. 2 minusgrader under natten, så det kändes lite friskt när man skulle gå ut till servicehuset för att göra morgontoalett.
Efter alla morgonbestyr så gav vi oss ut i det lilla samhället La Zubia - en förort till Granada. Vi funderade en stund på om vi skulle ta den lokala bussen in till Granada, men det kändes inget lockande. Däremot så tyckte vi att det skulle bli kul att se vad lilla La Zubia hade att erbjuda.
TripAdvisor hade gett förslag på en trevlig pub i närheten, så vi började gå åt det hållet för att reka inför kvällen. Rätt som det var så klev vi rakt in i en pågående typ bakluckeloppis på en parkering. Mest en massa skräp, men kul ändå....
På marknaden fick vi idén om att vi skulle köpa oss en liten värmefläkt. Dumt att köra värmen på gasol när elen ändå ingick i dygnshyran. Sagt och gjort så tittade vi in i en liten elaffär på en tvärgata. Kändes ändå tryggare att köpa en ny fläkt istället för att fynda på marknaden.
När vi hade hittat den rekommenderade puben Zeppelin Bar, så kunde vi bara konstatera att de hade stängt för siesta. Nåja, vi skulle ju ändå inte dit förrän senare på kvällen. Däremot så skulle det ju ha smakat med en öl, så vi tittade in i närmsta lilla bar....
Manolo, barägaren berättade stolt på smattrande spanska om vad La Zubia hade att erbjuda i form av shopping, barer och restauranger. Det lilla jag hann uppfatta var att det skulle finnas ett prisvärt och bra matställe precis tvärs över gatan. Det började knorra lite i magarna, så vi betalade för oss och gick dit....
Vi hann bara snabbt läsa på skyltarna utanför innan dörren öppnades och vi blev nästan indragna av en pigg liten kvinna. Det visade sig vara en kvinna från Dominikanska Republiken, som hade öppnat ett litet matställe och jobbat sig fram i det lilla spanska samhället....
Maribel, som hon hette visade stolt upp sitt kök och lät oss smaka direkt från de olika grytorna som stod och puttrade. Precis som barägaren pratade Maribel så snabbt och exalterat så det gick bara att uppfatta vissa fraser. Trots det så gillade vi henne och maten skarpt, så vi beställde några olika rätter och tog med oss hem till bilen.
Mätta och belåtna så vilade vi lite middag innan det var dags att besöka den högt rankade puben Zeppelin Bar. När vi sedan kom dit till kvällen, så var stället helt fullt av högljudda och hippa spanjorer. Vi "gringos" fick tålmodigt sitta på uteplatsen och invänta ett ledigt bord.
Väl inne i värmen sedan hittade vi ett eget soffhörn där vi kunde boa in oss i....
Fantastiskt stämning, atmosfär och musik. Ljudnivån var så pass hög av både musik och gestikulerande spanjorer, så vi satt helt enkelt bara och tittade på allt runt omkring oss....
Nästa morgon var det markfrost utanför bilen. Strålande sol och vackert, men nu längtade vi tillbaka ner till havet och värmen. Snart hade vi checkat ut och var på väg ner till Malaga. Vi hade spanat in en stor ställplats vid havet.
Dessvärre var de över hundra husbilsplaserna vid Area Malaga Beach redan belagda. Vi fick ett tips från ställplatsvärden att det nog skulle finnas plats vid La Cala de Mijas. Bara att ladda om GPS och rulla de fem milen söderut.
Först tyckte vi att parkeringen där husbilarna stod uppradade såg väldigt trist ut, men så fort vi hade installerat oss och kom ut i solen och värmen så kändes allt bättre. Gratis parkering, gratis färskvatten och latrintömning....
Sen skulle man tydligen ha anmält sig och fått ett tillstånd på den lokala polisstationen, men det struntade vi i, vilket de flesta andra också hade gjort. Tror inte att polisen skulle orka köra bort ca. 70 st husbilar, som ändå gynnade omkringliggande restauranger och affärer.
Nästa dag passade vi på att utforska omgivningarna, som vi brukar göra på alla ställen vi stannar på. Ner mot havet så hittade vi flera trevliga restauranger som vi hade att välja på. Vi stannade på ett trevligt engelskt ställe - The Times och åt en härlig tapastallrik till sen lunch....
När vi kom tillbaka till parkeringen så var det helt fullt med husbilar. Vi hade sett att det fanns flera svenska bilar, men ännu inte tagit kontakt. Bakom vår bil så såg vi ett svenskt par som satt och vinkade åt oss genom framrutan. Vi vinkade tillbaka och gick in till oss. Det gick inte många minuter innan det knackade på vår öppna dörr och ett glatt ansikte tittade in.
Så fort kan det gå att bli inbjuden till en granne när man rör sig bland campingfolk. De hade blivit så glada när de såg oss genom bilrutan och kunde konstatera att vi var i deras ålder. Micke, som han hette presenterade oss för sin fru An Jing. De berättade om deras fantastiska resor i östeuropa och i Asien. An är från Kina och träffade Micke när hon hjälpte till som tolk i Kina.
Vi fick höra de mest fantastiska berättelser av både Micke och An Jin under kvällen. Det som fastnade mest var nog att An hade haft en livs levande tiger som husdjur när hon var liten. Hennes pappa hade tagit hand om en övergiven tigerunge, kanske en av de sista i Kina, som An sen hade uppfostrat. Ascoolt!
Kvällen rusade på som det gör när man har trevligt. Vi såg till att bli vänner på Facebook, så att vi skulle kunna hålla kontakten på ett lätt sätt. Sen var det bara att bryta upp för att kunna åka vidare nästa dag. Här står de uppradade framför sin fina husbil tillsammans med Bosse och en annan granne....
På tal om fin husbil, så tyckte jag att Micke och An hade en ganska uppkäftig text på nummerplåten....
Nästa steg på vår resa var tänkt att bli hos min pappa, som sedan länge bor permanent i en urbanisation intill Manilva - Monte Vinas. Vi hade inte pratat med varandra på runt tio år för egentligen en struntsak. Nu hade jag tänkt ta kontakt och se om vi kunde ta upp kontakten igen.
För att inte utmana ödet alltför mycket så ringde jag och kollade läget först. Kanske skulle bli för mycket för honom om jag bara stod där vid dörren. Med darrig röst förklarade jag att vi var i närheten och tänkte komma och hälsa på. Kostade på mycket av min stolthet att ta den här kontakten, men vafasen jag är ju ändå hans enda dotter.
Tro det eller ej, men jag fick bara en kall avvisning till svar. "Det har varit så lugnt och skönt under de här åren, så jag tycker att det kan få fortsätta att vara så!" Men alltså på riktigt?? Jo, så var det. "Du får väl ha det så bra." Klick!
Besviken och chockad berättade jag för Bosse hur samtalet hade gått. Helt sanslöst! Nåja, då har jag ju i alla fall försökt att räcka ut en hand och tagit första steget....
Därför fick vi nu lite ändrade resplaner och svischade bara förbi avfarten upp mot Manilva, där jag så många gånger tidigare varit. Kändes jättekonstigt att se hur mycket som hade förändrats på de här åren.
När vi passerade Gibraltar så sa vi båda att vi struntar i att åka in där. Nu hägrade atlantkusten och en camping vi hade tittat ut i ACSI-katalogen. Det blev i alla fall ett kort på den berömda klippan genom bilrutan....
Fick även en härlig bild genom rutan när vi började närma oss Tarifa, spaniens absoluta sydspets. I bakgrunden ser man bergen på den afrikanska sidan av sundet. Sen alla fraktfartyg....
Nu har vi installerat oss på Camping Valdevaqueros....
....en lugn och fin plats med mycket grönska och närhet till havet. Nu ska vi stanna här några dagar och njuta av det fina vädret och se oss omkring. Får berätta mer en annan dag.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar