Torsdag 14:e april: "Mamma, nu orkar jag inte längre! Jag fixar inte det här själv! Nu lägger jag in mig för att få hjälp. Jag måste bli frisk nu!" Med gråten i halsen tar jag emot samtalet från min dotter, Ullis. Hon har sedan i januari sökt hjälp för en förödande ätstörning. På drygt ett år har hon gått ner ca 30 kilo och nu väger hon under 50 kilo. Trodde att det bara var förvirrade tonårstjejer som råkade ut för sånt.
Vi förstod redan under tidig höst att allt inte stod rätt till med Ullis. Hon bakade och lagade mat frenetiskt, men åt inget själv. På direkta frågor om hur hon mådde, så svarade hon irriterat att allt bara var bra. Vad gör man då som förälder till ett vuxet barn?! Jo, man litar på att Ullis & Marre har allt under kontroll och att de ber om hjälp om allt skulle kantra. Det är alltså dit de har kommit nu och sänder ut sitt SOS.
Ullis berättar mellan snyftningarna att hon redan i januari fick insikt om sin ätstörning och sökte hjälp. En remiss till ätstörningscentrum ligger sedan dess och väntar, men har alltså ännu inte behandlats fast vi är inne i april. Katastrof! Hur fasen kan de låta en ung människa med de här problemen få vänta så länge?! Nu har det alltså gått så långt att Ullis själv börjar bli rädd för sitt eget liv.
Jag känner mig, trots allvaret i situationen, lättad av att hon nu tar saken i egna händer och lägger in sig frivilligt. Vi pratar en stund om hur hon känner och vad som nu kommer att hända. Sen bestämmer vi att jag ska komma in och hälsa på efter att läkaren har gått ronden nästa dag.
Natten till fredag blir en orolig natt. Jag ligger vaken och grubblar över om det finns något jag som förälder har gjort fel eller hade kunnat göra annorlunda. Vrider och vänder mig i sängen och kämpar mot hemska scenarion som utspelas i mitt trötta huvud. Fantasin har inga gränser!
Ullis hör av sig på morgonen och berättar att läkaren inte kommer förrän på eftermiddagen och att hon inte vet något mer innan dess. Vi kommer därför överens om att jag inte ska åka in till henne innan dess. Hela förmiddagen går i snigelfart och jag försöker hitta på saker i trädgården för att få tiden att gå. Bloggen är inte att tänka på, för jag kan ju inte skriva om något glatt och glättigt när det är som det är och utan Ullis godkännande vill jag inte skriva om det här.
När klockan börjar närma sig två-tiden så kan jag inte hålla mig längre, utan jag tar bilen in till stan och handlar. Jag går som i en dimma och allt går på autopilot. Ser jag bekanta i affären så går jag omvägar för att slippa prata. Gråten ligger där i strupen och lurar och det skulle inte behövas mycket innan den sliter sig lös och då vet jag inte om jag skulle kunna sluta. Måste vara stark nu, för Ullis skull!
När jag kommer in på vårdavdelningen så får jag sätta mig i väntrummet en stund. Ullis & Marre är fortfarande inne på samtal. Det slår mig hur deprimerande avdelningen är. Jag sitter där och tummar på blommorna jag hittade på vägen dit. Trodde att det skulle finnas att köpa blommor i lasarettskiosken, men icke sa Nicke. Så det blev till att krypa runt i buskarna utanför och rafsa ihop lite yrvakna violer och några outslagna vitsippor.
En rödgråten Ullis kommer ut från samtalsrummet tillsammans med en sammanbiten Marre. Jag kramar om dem och vi går in på Ullis rum. Läkaren har gett klartecken att hon får åka hem nu. Hon har fått ett antal nya förhållningsregler och scheman som ska följas. Skulle hon misslyckas nu och komma tillbaka i värre skick än idag, så väntar en 6 - 8 veckors inlåst vistelse med besöksförbud. Ullis är fast besluten om att nu måste det bli ändring!
Inne på rummet visar Ullis hur hon ser ut under alla kläderna. Jag blir helt beklämd. Det är ju bara skinn och ben! Hon får till och med blåmärken på höfterna för att hon är så mager och svanskotan putar ut. Vart har min Ullis tagit vägen?!
Utanför lasarettet kommer vi överens om att vi nu måste hålla tät kontakt och hjälpas åt på alla sätt och vis. Marre kan inte ensam bära det här ansvaret. De har ju dessutom en fyra månaders baby att ta hand om. Nu känns det extra bra att veta att jag har slutat jobba och kan finnas där och stötta när som helst på dygnet.
Fortsättning följer.....
0 kommentarer:
Skicka en kommentar