Crickelin

I år är det sju år sedan vi fick lov att avliva vår härliga, lilla Maine Coon, Crickelin. Hon blev nio år innan hon fick cancer och vi fick lov att åka till Strömsholm och avliva henne.

Usch vad sjuk hon var, vår lilla Crickis! Så här med facit i hand, så tycker jag att vi väntade för länge med att göra slut på hennes lidande. Men vi visste ju inte att det var cancer hon led av och vi ville ju verkligen prova allt innan vi gav upp.

Så här såg hon ut när hon var kattunge och det är ju så här man minns henne. Söt va?! Kortet har uppfödaren tagit, så det kan jag inte ta åt mig äran av.

Nu vilar hon på vår tomt mellan två gamla aspar. Vi kremerade henne och fick en urna med askan, som vi har begravt där. Varje vår blommar det en lila krokus precis där hon ligger begravd. Just nu blommar det en röd tulpan på samma ställe. Lite skumt, för vi har inte planterat något med flit där. Men fint är det i alla fall!

Vi tänker på dig fortfarande, Crickis!