Få se nu, inne har jag tre pelargonskott som behöver planteras om i ny näringsrik jord för att kunna växa till sig. Sagt och gjort, jag tar tag i saken och ser till att ge dem ny jord och sen en plats under altantaket så att inte ev nattfrost eller stekande sol kommer åt dem. Sen en kopp nässelte te på altanen. Gäller att inte förta sig!
Johnny bjuder på makaroner och köttbullar till lunch, så det är bara att gå och sätta sig vid matbordet. Smakar lite extra gott när man inte har behövt laga maten själv. Minus är att nu blir det nog jag som får ta hand om kastrullen som behöver diskas och att duka av.
Efter stöket med maten byter jag om till bikini och lägger mig en stund i solstolen. Trots soldiset så känner jag att det tar riktigt bra och det är definitivt varmt att ligga där, nästan för varmt. Jag behöver inte fundera länge på om jag ska gå in eller vad jag ska göra, för Johnny kommer ut och föreslår att vi ska ta en lite längre cykeltur idag som motionspass. Vi går in och börjar titta på kartan för att hitta en lämplig runda.
Det blir en tur rakt ut i den Sörmländska klorofyllen. Små, slingriga grusvägar förbi röda, små stugor och stora, fina gårdar. Tur att vi var så pass kloka att vi smorde in oss med solskydd innan vi gav oss iväg, för nu tar solen, kan jag meddela!
När vi kommer fram till ett ställe vid Slytan, där grusvägen tar slut, blir vi lite oense om vart vi ska ta vägen. Det ska ju enligt kartan finnas en traktorstig som ska leda oss fram genom skogen, över till nästa grusväg. Vi bestämmer oss för att leda cyklarna runt en hästhage och ut på en äng. Där ser vi den andra vägen och det blir inte så långt att gå, men gropigt och knöligt. Ett par tranor lyfter några hundra meter från oss och flyr från den konstiga syn vi säkert utgör.
Nu är vi på rätt väg igen. Så typiskt oss att hamna mitt bland stock och sten när vi är ute och upptäckscyklar. Men det är ju det som är lite av tjusningen och vi kan ju skratta åt det efteråt, så det är ju kul i alla fall.
Nu är det "bara" att ta oss vidare mot Rinkesta och Ärla kyrka. Sen är vi snart i hemmatrakter igen. När vi åker förbi Rinkesta slott så blir jag bar tvungen att stanna för att fota den lilla bäcken som rinner genom godset. Blir inte samma sak på bild, men det är bedövande vackert i verkligheten.
Vi blir tvungna att åka en kortare sträcka på Malmköpingsvägen för att kunna komma in på vägen mot Tummelsta och Navsund. Läskigt med den täta och snabba trafiken, men det går bra. Snart har vi tagit in på grusvägen som ska leda oss hemåt och jag blir snart tvungen att stanna igen. En äng med kossor och kalvar och med sjön i bakgrunden. Också svårt att fånga på bild, men jag försöker i alla fall.
När vi kommer hem igen visar cykeldatorn på att vi har kämpat på i 3,7 mil. Känns faktiskt inte att det var så långt, trots vår lilla avstickare bland stock och sten. Märks att vi har varit duktiga och tränat något varannan dag under en längre period nu, så att man orkar lite längre turer. Skönt det är att känna sig frisk, stark och i balans med livet!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar