fredag 17 juni 2011

Anorexian styr min dotter!

Som jag även har berättat om i tidigare inlägg, så lider min dotter av Anorexia. Hon har gått ner över 30 kilo på ungefär ett år. Hon kanske hade några enstaka kilon i övervikt och det började som en oskyldig bantning, som senare spårade ur till Anorexia.


Som förälder känner man sig väldigt maklös. Ullis är idag 23 år och lever sitt eget liv tillsammans med sin sambo, Marre och deras sex månaders lilla flicka Hailey.

Då är det svårt att komma inklampande i deras liv och försöka göra något för att hjälpa dem. Det man kan göra rent konkret är väl då i så fall att hjälpa dem att ta hand om Hailey ibland, så att de orkar med problemen som Anorexian orsakar i vardagen och att bara finnas där om de behöver hjälp.

Om mindre än en vecka så ska vi åka till Turkiet allihop. Jag och Johnny har bjudit med mina barn och deras respektive för att fira min 50-års dag. Min mamma och hennes man, Lillis följer med också. Självklart så funderar man ju över hur det kommer att bli därnere med Ullis och hennes sjukdom. Hoppas bara att vi kan få en härlig vecka tillsammans utan att monstret i hennes kropp får ta alltför stor plats.

Ullis bloggar också om sin sjukdom och skriver så gott som dagligen för att få ur sig hemska tankar och för att kanske kunna hjälpa någon annan i samma situation. Gå gärna in och läs hennes blogg för att se vad som rör sig i huvudet hos en som styrs av ett monster som heter Anorexia.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Anorexia är ett sätt att få uppmärksamhet och "synas". Det är ett symptom på att världen börjar bli nazistisk och att man varken hörs eller syns och ingen bryr sig vart man köpt sin tröja. För att någon ska bry sig så krävs det ibland att man tar till extrema medel. Och bryr sig fortfarande ingen så är det väl så att man anser att man inte är värd bättre än att må dåligt. Man anser att det är makt att vara smal. Man vill också veta att man har kontroll och tror att höftben och revben är sexigt och ser genetiskt bra ut. Nazism-light.

Lena sa...

Öhh... Vet inte riktigt hur jag ska bemöta den här kommentaren. Att jämföra Anorexi med nazism - ja, då tror jag att man har missat en och annan historielektion. Sen att Anorexi har med makt- och kontrollbehov att göra, det kan jag förstå.

Anonym sa...

Tycker att 'anonyms' kommentar är obehaglig....

Anonym sa...

Ja du kan ta bort min gamla kommentar (och denna). Jag skrev den för att jag ville poängtera att min uppfattning är att anorektiker på sätt och vis har satt sig i situationen själva för att de känner att de "tjänar" på det. De är offer för sin fixering. Därmed inte sagt att det inte är komplext och fruktansvärt. Min avsikt är att försöka komma med mina tankar om varför fenomenet finns. Jag har läst någonstans att anorexia främst uppstår i välmående "ytliga" länder och inte existerar i U-länder. Jag vet dock inte om det stämmer.

Jag hoppas att det löser sig med din dotter och att du tar hennes problematik på allvar och att hon blir frisk och lycklig. Man kanske kan ersätta hennes smalideal med ett vältränat ideal (som kräver näring). Lycka till!

Stina sa...

Klart man tar sina barn på allvar. Du skjuter ju över allt ansvar på föräldrarna här "anonym". Om det hade varit så lätt att tvångsmata någon så tror jag faktiskt att man skulle göra det som förälder, allt för att de ska må bra, men man kan inte styra någon annan. Innan du kommenterar ska du kanske ta reda lite på fakta först. Det finns många tjejer och killar med anorexia som tvångsmatas genom sondmatning på sjukhus (om vi ska ta just det som exempel), men de slangarna är lätta att dra ur och de gör allt för att gå ner ändå trots att de har förbud mot att ens gå på avdelningen. Jag har jobbat på en låst psykiatriavd. och sett många med sjukdomen anorexia och bullumi. I början tyckte jag att de var helt sjuka som behandlar sej så själva, men när man lär kanna dom så kan man förstå. De och deras anhöriga har ett helvete och en lång kamp för att bli friska. Men först måste personen i fråga bestämma sej för att bli frisk och jobba med sin ångest och sina problem i livet. Innan dess kan ingen i familjen hjälpa dom mer än att finnas där.

Anorexia är en välfärdssjukdom, något hemskt som inte borde finnas.

Önskar lycka till, till hela familjen! Fortsätt kämpa!

Lena sa...

Tack, Stina! Skönt med någon som förstår!

Anonym sa...

Stina: det handlar inte om att tvångsmata någon. Det handlar inte om att inte ta sina barn på allvar. Tror dock att man kan behöva hjälp med att hitta sätt för att komma till bukt med tankefelen. Jag tror till exempel att det kan vara smart om Lena varvade sina kaloriräkningstips (kosttips.se) och joggningsinlägg på bloggen med livsnjutarinlägg, och analysera de egna värderingarna och vilka signaler man sänder till sin dotter om hur man ska vara för att vara värd något för att vara bra och ha status. Det handlar inte om att skuldbelägga familjen för jag känner dem inte och det är möjligt att familjen gör allting rätt. Jag vill bara poängtera vikten av att bry sig om och komma med infallsvinklar som kanske ingen vågar ta i sin mun men som krävs för att få till en positiv ändring. Det är så svårt att komma med välmenad feedback utan att det tolkas som elak kritik. Man måste förstå att roten till allt destruktivt beteende är rationellt - att man 'tjänar' på det på ett sjukt sätt. Jag är intresserad av KBT och har läst lite och det är det jag baserar det här på. Mitt syfte är gott men jag förstår att jag kan ha sårat någon och det beklagar jag. Jag är på Lenas sida och skulle gärna stötta henne men nu föredrar jag att vara anonym och bara skriva att jag håller tummarna för hennes familj.

Anonym sa...

Jag blir oerhört arg på människor som inte är ödmjuka inför andra människors situationer. Skuldbelägga människor helt ogrundat utan eftertanke är inte ok!
Jag har en 'osynlig' sjukdom själv och vet hur fruktansvärt sårad o kränkt jag blivit när andra människor ifrågasatt min trovärdighet o vilja att bli frisk. USCH! Prata inte om KBT som bas i dina nedskrivna tankar. Jag har gått på KBT och vet vad det handlar om.
Från en 'medmänsklig anonym'.

Skicka en kommentar