Oron fortsätter

Trots att Johnny och jag redde ut allt som hade blivit fel redan tidigt i lördags eftermiddag, så har jag sovit väldigt dåligt. Jag har legat vaken långa perioder och stirrat i taket och haft långa, envisa tankebanor om Ullis, trots att vi har rett ut allt, vi med.

Vi brukar ju höras av med jämna mellanrum och det brukar vara ganska jämnt fördelat vem det är som hör av sig. Nu har jag inte hört ett knyst sedan vi pratade sist i telefon och Ullis försäkrade då att allt bara var bra. Hon brukar ju dessutom skriva flera gånger varje dag, både på sin blogg och på Facebook. Nu har det varit helt tyst även där och då blir jag orolig. Dessa medier har ju fungerat lite som en säkerhetsventil för Ullis, precis som för mig.

Men varför är jag inte lika orolig för Henke då?! Han hör ju inte heller av sig speciellt ofta. Med Henke är det på ett helt annat sätt. Jag vet att han alltid hör av sig till mig när han är ledsen eller inte mår bra. Jag kan med andra ord tolka hans tystnad som att allt är OK. Med Ullis är det precis tvärt om. Varför måste det vara så?!

Jag kliver motvilligt ur sängen och ger mig ut i den fräscha morgonluften i hopp om att kunna skaka av mig nattens ångest, så att jag kan komma tillbaka in och sätta mig vid frukostbordet vid någorlunda gott humör. Det funkar inte!

Likt en zombie äter jag min frukost under tystnad. Johnny, som är en väldigt social människa, frågar givetvis vad som är fel och då brister det och jag går ut och sätter mig på altanen för att få vara ifred med mina tårar. Johnny förstår vad som är haken och låter mig vara, vilket jag verkligen uppskattar.

Jag går under hela dagen till och från och tittar på datorn om Ullis eller Marre har skrivit något på bloggen eller Facebook. Man brukar ju kunna få en hyfsad uppfattning om hur läget är därhemma genom att följa deras inlägg. Sjukt, men så är det! Jag önskar SÅÅ att det vore så mycket enklare att bara lyfta luren och fråga, men jag har ju lovat mig själv att låta dem vara ifred och vänta tills de hör av sig utan att jag tjatar. SÅÅ svårt att låta bli!

Så helt plötsligt dyker Marre upp på Facebook med en kommentar, "Haileys första tand har tittat fram! :)" Första reaktionen är förstås lycka och jag trycker utan att tänka på "gilla-knappen". Sen slår det mig hur fullkomligt fel det känns att få veta via Facebook att mitt lilla barnbarn har fått sin första tand. Borde det inte vara så att Ullis ringer och berättar en sån stor och glad nyhet för sin mamma, eller är det jag som har blivit gammal?!

Oron tilltar och det känns som om en hand kramar mitt hjärta i bröstet. Ullis har fortfarande inte hörts av eller synts till vare sig på blogg eller Facebook och nu är det redan måndag morgon. Vad har hänt?! Jag vet ju i och för sig att hennes pappa har kommit tillbaka från en tre veckors semester och att hon säkert är där en hel del, men jag kan känna i hela kroppen att allt inte står rätt till.

Johnny och jag ska åka in till stan idag för att köpa allt för att kunna börja måla huset. Tror nog att jag ska SMS:a Ullis i alla fall innan vi åker in, för att kolla om vi kan komma förbi på en kopp kaffe hos dem. Det är helt emot vad jag har lovat mig själv, men det kan bara inte hjälpas. Jag måste bara få veta att alla mår bra och att det förhoppningsvis bara är jag som har jagat upp mig själv. Det är väl inte straffbart i alla fall att man bryr sig?!