Torsdag och orka vidare

Även om jag har kunnat beskriva rätt så väl hur allting hände, så var allt som i en tjock dimma, onsdagen då min kärlek och livskamrat försvann ifrån mig. Det sista jag minns var i alla fall att min son, Henke och hans flickvän Johanna stannade kvar på natten här hos mig.

Min dotter, Ullis hade lämnat med sömntabletter och lugnande, så att jag skulle klara mig tills jag kom till någon läkare. För säkerhets skull fick jag inte hantera dessa tabletter själv, eftersom jag gång på gång bara sa att jag ville vara hos min Johnny.

Jag tog mig igenom natten tack vare dessa mediciner och kunde känna mig ganska utvilad ändå. Vi åt frukost tillsammans, men jag minns inte vem som gjorde den eller vad jag åt. Jag åt för att jag vet att jag måste för att orka.

På onsdagseftermiddagen, så hade jag blivit uppringd av ett mobilt psykteam. De undrade om jag ville att de skulle komma ut till mig, men jag avböjde eftersom jag redan hade huset fullt med omtänksamma anhöriga och vänner. Vi kom i stället fram till att jag skulle ringa, när som helst, om jag ändrade mig.

Även om jag hade både Henke och Johanna hos mig på onsdagskvällen, så beslutade jag mig för att ändå ringa till mobila teamet, så att de skulle kunna komma ut och prata lite. Dessvärre gick de inte att nå direkt, då de var ute på annat besök. De ringde upp mig först vid tiotiden på onsdagskvällen, när jag redan hade tagit mina tabletter för natten.

Vi bestämde därför att de skulle komma ut till mig vid fyratiden nästa dag, så det var alltså idag, torsdag, de skulle komma. De bad mig dessutom att kontakta vårdcentralen för att kunna få träffa en läkare och därmed kunna få lämpliga mediciner utskrivna.

Jag hatar egentligen att ta lugnande och liknande. Det känns så fel att mota undan de känslor som kommer upp till ytan. Det måste ju finnas någon mening med att man får dessa känslor. Sen kan jag med förståndet förstå att man kanske måste ta sådana mediciner under en övergångsperiod, bara för att orka sig igenom den svåraste tiden.

Vid elvatiden, tror jag det var, så dyker helt plötsligt Johnnys familj upp här hemma. Det är Doris och David, Benny och Monika och det är Siw. Rödgråtna tar de sig från bilen upp på farstubron. Jag kan tänka mig att allt bara utstrålar Johnny i det de nu ser och jag vet att de lider något fruktansvärt.

Jag öppnar dörren och vi blir ståendes i hallen en lång stund och bara kramas och gråter. Jag tycker så otroligt synd om hans familj. De måste ju ha det minst lika svårt som jag och det är inte att leka med, kan jag säga. Känns som att man har en iskall hand som kramar om hjärtat hela tiden.

Vi tar en kopp kaffe och jag får gå igenom en gång till hur allt har hänt. För mig både terapi och tortyr. Vi gråter och är arga, om vartannat. Min största farhåga i att träffa hans familj var att de skulle på något sätt anklaga mig för det som hänt, att jag på något sätt skulle ha drivit Johnny till det han nu har gjort.

Nu, efter deras besök, så är den känslan helt bortblåst. De var så gulliga, varma och omtänksamma. Trots det så drar jag en lättnadens suck, när de tackar för sig och tårögda sätter sig i bilen och sakta åker iväg. Det är både jobbigt och skönt att hela tiden ha folk omkring sig. Jag behöver vara själv, men ändå inte.

Mamma och jag åker in till vårdcentralen i Fröslunda, där jag ska få träffa en läkare som kan ge mig de recept på läkemedel jag behöver. Vi går upp och sätter oss i väntrummet och det dröjer inte länge innan jag blir hämtad av en läkare.

Det är en medelålders kvinna, som bryter ganska mycket på något öststatsspråk, tror jag. Hon visar mig in på rummet och ber mig sätta mig och berätta vad som har hänt. Jag börjar givetvis direkt att gråta och det blir svårt att dra hela historien igen. Jag har bett mamma att stanna kvar i väntrummet, så hon kan inte heller hjälpa mig att berätta.

Så kommer jag fram till den delen där jag berättar vad jag behöver för mediciner. Mobila teamet har berättat vilka mediciner som skulle kunna vara aktuella och jag har skrivit ner det på en lapp. Läkaren tar min hand och tittar på mig med sina varma, bruna ögon och säger på bruten svenska "Lena, du förstår väl att jag inte kan skriva ut dessa mediciner och sen bara släppa iväg dig härifrån, även om du har en tid bokad med mobila teamet? Du måste upp till psykakuten och träffa dem där."

Allt brister för mig nu. Hur svårt kan det vara att bara skriva ut de där jävla pillren och låta mig gå?! Jag har ju mamma med mig här i vänt rummet. Tänker de spärra in mig på psyket?? Jag börjar hyperventilera och yla som ett djur. Läkaren ser helt förskräckt ut och springer iväg och hämtar en sköterska, som får hjälpa till att få mig till ett annat rum.

Tror att jag håller på att bli galen. Jag gråter högt med hulkande, gutturala läten och hyperventilerar så att benen knappt bär mig och det snurrar i huvudet. De får mig att lägga mig ner på en brits och de får i mig en Stesolid. Gråten blir värre och värre och övergår till ett klagande vrål. Det gör så förbannat ont!! Varför, varför?!

För att inte riskera något i trafiken, så blir jag hämtad av en ambulans, två trygga killar som tar hand om mig. Det känns så skönt att helt plötsligt få släppa taget och inte behöva vara den där starka Lena, som ska klara allt för alla andra. Andningen börjar lugna ner sig och det är förmodligen Stesoliden som börjar verka.

Efter ett kort samtal med en jourhavande psykolog på psykakuten, så kommer vi överens om att jag ska läggas in på en låst psykavdelning, i alla fall över natten eller de första dagarna, tills jag har landat. Just nu är jag beredd att ta emot all hjälp jag kan få, så det blir inte svårt att få mig att gå med på det. Det var ju också det som polisen, som kom med dödsbudet, sa till mig innan han gick. "Se nu till att ta emot ALL hjälp du kan få!! Man behöver inte vara duktig i såna här situationer!"

Ullis och Marre sitter tillsammans med mamma i väntrummet, när det är dags att gå över till vårdavdelningen. Så skönt att ha dem där också. Vi går tillsammans med en sköterska till vårdavdelningen. När hon ska visa mig vilket rum jag ska ligga på, så är det som om något slår tvärnit inom mig. Nej, vill inte, vill inte!! Jag får en till panikattack och vi får sätta oss i ett besöksrum tills jag har lugnat ner mig.

Efter en stund så klarar jag av att gå in i rummet. Jag har inga extra kläder med mig. Det var ju inte precis planerat att bli inlåst på psyket! Jag får ett kit med tandborste och får ett par trosor á la KingKong och en nattsärk, så att jag i alla fall ska klara mig tills nästa dag.

Ullis och Marre måste åka vid sextiden för ta hand om lilla Hailey, så jag blir ensam kvar. Jag delar rum med en kvinna i trettioårsåldern, men vi pratar inte. Jag går ut i dagrummet och försöker koncentrera mig på TV eller sodoku. Går inget vidare. Tårarna bara grumlar sikten hela tiden.

I ögonvrån ser jag att jag hela tiden har en sköterska, som håller sig i närheten. Jag blir först irriterad, men sen förstår jag att jag nog bara ska vara tacksam. Hon frågar vänligt om hon ändå inte ska värma på lite mat till mig och jag säger att det är väl OK.

Så när jag sitter där och tuggar och tuggar, så slår det mig att det var just pytt-i-panna som Johnny och jag åt sista kvällen tillsammans. Allt stockar sig i halsen och sköterskan kommer och tröstar. Jag berättar allt från början igen och några piller senare, så känns det lite bättre.

Tiden fram till nattmedicinen känns oändlig. I väntan tar jag tacksamt emot en medicin, som man ska bli lite extra lummig av inför natten. Nu är det bara insomningspillret jag väntar på, för att få lite ro i sinnet en stund. Undrar om det kommer att kännas lättare i morgon?