Varför, Johnny?

Det här är nog det svåraste inlägg jag någonsin har skrivit och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva göra något liknande mer. Ändå vill jag skriva det här, dels för att få det ur systemet och dels för att jag vill att alla mina vänner ska veta. Kanske kan det också hjälpa någon med självmordstankar tillrätta.

Det är onsdag morgon och jag vaknar av att Johnny gläntar på sovrumsdörren. Han har varit uppe sedan sextiden, tror jag. Eftersom vi var och hälsade på Ullis och Marre ute i Ängsholmen igår och fick gosa lite med Hailey, så trodde jag att nu skulle äntligen vår djupa formsvacka mildras. Idag skulle det kanske bli en gladare dag. Vi kan se slutet på målningen och har egentligen bara kul saker att se fram emot.

Det första Johnny säger, när han ser att jag är vaken är "Det bara snurrar i huvudet hur jag kunde vara så jävla klantig och gå ur börsen när jag gjorde! Jag får inte stopp på tankarna". Jag åker direkt ner i källaren igen och känner förtvivlan komma tillbaka.

Jag svarar "Ja ha, det blir alltså en till sån här pissdag! Kan du för Guds skull försöka att tänka på något annat i stället?! Vi har ju bara kul saker att se fram emot nu!" Johnny ser bara hopplös och gråtfärdig ut och står kvar i hallen. Han frågar om jag inte ska gå min morgonrunda, för han har redan varit ute en sväng och säger att det är riktigt skönt i luften.

Jag svarar att jag inte ska gå för att jag har ont i huvudet av alla diskussioner och den dåliga sömnen. Han hänger med axlarna och säger "Är det OK att jag går en liten sväng innan vi äter frukost, då? Jag behöver rensa tankarna en stund." Han står där och ser ut som en liten skrämd pojke i sina målarkläder, som hänger löst på hans magra kropp.

Sen säger Johnny "Du har det nog bättre utan mig och mina knäppa tankar." Jag blir rasande och skriker "Kan du sluta nu?! Det blir ju inte bättre av att bara tycka synd om sig själv. Du är som en jävla Calimero, löjlig och patetisk! Skärp dig för i helvete nu! Jag orkar inte att det fortsätter så här!"

Då vänder sig Johnny och börjar gå och säger "Ja, jag är patetisk..." Jag ligger kvar i sängen och kokar av ilska och förtvivlan över att mardrömmen med Johnnys tvångstankar aldrig tar slut. Då visste jag inte att det var våra sista ord och att det var det sista jag skulle se av honom.

För att driva min ilska och förtvivlan ur systemet, så bäddar jag direkt och förbereder frukost. Mamma ringer vid niotiden och vill höra hur vi har det. Det dröjer inte många sekunder innan jag brister i gråt och förklarar för henne om Johnnys depression, och att det bara handlar om pengar. Jag berättar att jag har försökt att trösta, jag har försökt att bli arg och nu till slut har jag bara alternativet att bli ledsen kvar.

Efter samtalet med mamma så känner jag att ilskan börja komma tillbaka. Va fan klockan är ju snart tio och han har inte kommit tillbaka! Jag sätter på kaffet och mikrar min gröt. Han kan få dricka sitt jävla kaffe själv när han kommer sen! Samtidigt så känner jag långt inne i mitt medvetande att det förmodligen har hänt något hemskt. Det börjar växa till sig en knut i hjärtat och i magen

Jag står långa stunder framför fönstret och tittar efter honom. Tyckte han sa att han skulle gå en sväng, men nu har jag sett att hans cykel är borta ur garaget. Ja, ja, han behövde väl rusa av sig bara, men då var det ju konstigt att han inte tog cykelhjälmen.

Oron tilltar och jag går ut och sätter mig på altanen för att dricka sista kaffet. Det är då jag hör sirener här i närheten. Det känns som om någon sparkar mig rätt i magen. Nu vet jag vad som har hänt! Jag bryter ihop och tjuter högljutt. Jag går in för att inte skrämma slag på hela byn.

Sen helt plötsligt, så tar den praktiska och iskalla Lena vid. Jag resonerar med mig själv att det har nog bara hänt en olycka och att det inte är någon fara. Jag går in på toaletten och borstar tänderna. Jag byter om från målarkläder till något mer passande. Om det kommer någon hit så kan jag ju inte se ut så här. Är jag dum i huvudet eller?!

När inget händer, så ringer jag polisen och förklarar att jag är orolig för min man och att jag vill veta om sirenerna jag hörde har något med hans försvinnande att göra. Jag kopplas till larmcentralen och en vänlig röst förklarar att hon måste kolla upp saken och att hon ringer tillbaka till mig sen.

När hon aldrig ringer tillbaka, så börjar det ofattbara sakta gå upp för mig. Jag vankar av och an i köket och håller koll på vägen om han ska komma. För faan Johnny! Då kommer det i stället en polisbil uppglidande på gatan och kör in på vår uppfart.

Hjärtat far upp i halsen och jag far ut på farstubron och skriker "VAD HAR HÄNT?!" Precis som i en dålig film, så frågar polisen om jag är Lena Axelsson och att vi nog ska gå in och sätta oss innan han berättar vad som har hänt.

Jag känner mig som i trance och på vansinnets kant. Vi sätter oss vid köksbordet och polisen börjar berätta. De hade fått larm om att en person hade ställt sig framför ett godståg. Jag får berätta vad Johnny hade för kläder på sig när han gick ut och hur hans cykel såg ut. Polisen frågar om vad som stod i ringen och hur hans halssmycke såg ut.

Polisen säger att det inte gick att identifiera kroppen som tåget kört på och att det är därför jag måste försöka att svara på alla jobbiga frågor. Vi är båda snart ganska säkra på att det är Johnny. Allt stämmer! Polisen försöker att trösta och att se till att jag inte tappar greppet. Han ber mig att kontakta någon anhörig, så att jag inte blir lämnad själv.

Den första jag får tag på är en nyvaken Henke. "Hej gubben! Det har hänt något hemskt och jag vill att du tar på dig kläderna och tar dig hit direkt!" Henke frågar vad som har hänt, men jag vill inte berätta förrän han har kommit hit, för han kör ju som en biltjuv redan under vanliga förhållanden.

Straxt efter samtalet med Henke, så får jag tag på mamma och berättar. Hon blir ju helt förtvivlad och bara skriker. Hon ska försöka att få tag på Lillis så att de kan komma ut så fort som möjligt. Jag ringer Ullis och hon bara skriker. Jag ber henne att komma så fort hon kan.

Under tiden kommer Henke springande på uppfarten. Han är rödgråten och helt svettig när han kliver in och jag äntligen kan få krama någon som står mig nära och få gråta mot en axel. Henke vet redan. Tåget stod kvar  med ambulans och brandbil vid järnvägsövergången. Han kunde då lägga ihop ett plus ett.

Polisen lämnar oss när han även har förklarat för Henke hur det har gått till. Vi står bara där och krampaktigt kramar varandra och gråter tillsammans. Under tiden kommer mamma och Lillis. De får mig att ta två Sobril för att dämpa det värsta. Jag vill ju inte dämpa det, men jag vet att det nog är det bästa jag kan göra just nu för att orka.

Ullis blir utskjutsad av sin pappa. Marre kommer lite senare, eftersom hon var tvungen att ordna så att Marres mamma tar hand om Hailey. Allt känns så overkligt! Vi är alla i chock. Vi kramas och gråter.

Sen konstaterar jag att jag har en mycket viktigt sak att göra. Johnnys föräldrar och syskon måste ju få veta. De ska inte behöva uppleva att en polispatrull kommer och ringer på dörren med beskedet. Nej, det är mitt uppdrag!

Jag tar hjälp av mina barn, som följer med mig i bilen till Johnnys syster, Siw. Jag har ringt Siw och förvarnat att det har hänt något fruktansvärt och att jag behöver få komma över och prata. Siw tror direkt att det är Ullis, som det har hänt något med. Nu ser hon, när vi kliver ur bilen, att Ullis är med, men var är Johnny?!

Siw börjar gråta direkt, men är ändå ganska sansad. Jag ber henne om hjälp att följa med till Johnnys föräldrar och lämna det fruktansvärda budet. Siw tvekar inte en sekund, utan följer med oss direkt i bilen. Allt är som i en dimma.

När vi ringer på dörren hemma hos Doris och David, så har alla en stor klump i halsen. Vi vet ju redan hur reaktionen kommer att bli och de är ju redan så gamla och sköra. Doris gläntar försiktigt på dörren, men skiner upp när hon ser oss alla. Sen går det upp för henne. "Var är Johnny då??" Jag kliver in i hallen och tar om Doris och berättar rakt av som det är. Vi bara rasar samman i en stor hög i hallen och skriker ut vår förtvivlan.

David gör i ordning starkt kaffe och vi sitter vid köksbordet och gråter och pratar. Siw ringer till Johnnys bror, Benny i Uppsala och berättar "Det är lillebror....". Vi kastas mellan ilska över det fega i ett självmord och mellan sorg över hur förvirrad och ledsen Johnny måste ha varit. Han skulle ju aldrig kunna göra en sån här sak med förståndet i behåll. Det måste ha varit ett infall han fick när surret i huvudet inte försvann.

Det är så här jag minns den här dagen, 17:e augusti, den värsta dagen i mitt liv. Självklart finns det mer att minnas, berätta och dela, men det orkar jag inte nu. Jag ville ändå skriva det här för att på så vis dokumentera det jag minns, för att sen kunna gå tillbaka och minnas.