Allt löser sig

Jag var ju så himla arg och besviken på Henke tidigare idag. Ingen av oss behövde något mer att må dåligt över, det var tillräckligt ändå. Han kom tillbaka sen, så att vi fick prata klart och reda ut allt. Det var jättebra, att vi fick rensa luften och säga allt som behövde sägas, även om det sårade just för stunden.

Nu tror jag och hoppas att vi förstår varandra och sen viktigast av allt, vi vet att vi ÄLSKAR varandra, oavsett vad vi säger eller gör.

Henke avslöjade också att han hade tänkt överraska mig i början av nästa vecka, med att komma ut tillsammans med Marre och måla färdigt huset. De hade tänkt placera mig i en solstol med ett glas vin medan de gjorde klart allt. Känns helt OK! Min älskade, lilla gubbe! Jag vet att du alltid vill SÅ väl!

Klockan är fyra och jag har bytt om till morgonrock. Tanken är att jag ska hinna duscha och tvätta håret innan Ullis och Marre ska komma ut med Hailey och Marres mamma vid femtiden, för att överraska mig. Åh, vad jag känner för det just nu, NOT!

Dagen har ju varit minst sagt omtumlande och jag har lite svårt att bara svälja ner gråten och måla på mascaran. Jag ringer till Ullis och det är en millimeter från att jag ställer in, men jag skärper till mig och säger att de är välkomna, bara de är beredda på att jag kommer att börja böla stup i kvarten. Det är de.

När klockan är halv fem, står jag med nytvättat hår och målar ögonfransarna. Jag har nästan glömt bort hur man gör, jag ser skitdåligt och händerna darrar som asplöv. Går ju jättebra, det här! Trots allt, så ser jag genast piggare ut. Jag blåser till det nytvättade håret och kramar i lite gelé. Så där då!

Jag tar emot dem vid dörren och pussar direkt på lilla Hailey. Eija, Marres mamma, har med sig en vacker orkidé och en liten, söt gosekanin, en kompis till Cornelius. Jag börjar givetvis att böla när jag tar emot all vänlighet och värme, men skärper till mig och försöker att tänka på mascaran.

Ullis och Marre har med sig underbart kryddad kycklingfilé, klyftpotatis med rotsaker och feta, en hemmagjord sås och sallad till det. Jag kan bara sitta som en padda på min stol och bli serverad. Känns helt underbart!

Till efterrätt blir det kaffe och smulpaj med blåbär, banan och en hel del annat, som jag inte riktigt kommer ihåg just nu, men väldans gott var det i alla fall. Jag och Eija får oss ett glas av min körsbärslikör till kaffet också.

Vi lovar varandra att vi måste fortsätta att träffas, jag och Eija alltså. Vi har ju bara setts lite flyktigt på födelsedagar och sånt, men vi känner ju att vi har kul tillsammans och att vi "pratar samma språk". Jag vet att Ullis och Marre gärna vill att vi ska kunna umgås också, hela släkten. Vi har ju för sjutton ett barnbarn tillsammans!

När jag har vinkat av dem, så ringer jag upp Johnnys syster. Hon ringde tidigare idag, men då var jag mitt uppe i en gråtattack, så jag bad att få ringa henne senare. Vi pratar länge och det känns riktigt skönt att få prata ut. Siw och hennes man vill gärna komma ut till mig någon dag, så vi säger att vi ska höras efter helgen.

Återigen en omtumlande dag. Både gråt och tandagnisslan, men även skratt, värme och kärlek. Nu sitter Simba här i knät på mig och undrar varför vi inte går in och lägger oss i sängen tillsammans med Cornelius och nytillskottet Molly. Ja, han har ju rätt, varför gör vi inte det?!