onsdag 28 september 2011

En dag i 180

Vilket skitväder det är idag! Det blåser och regnar. Riktigt höstrusk! Inte ens Simba vill gå ut, men har inget val, efter tredje gången han väcker mig. Sen sover jag till halv nio. Rekordtidigt uppe idag!

Jag bestämmer mig direkt för att idag ska jag banne mig städa. Det ska ju bli fint väder senare i veckan och till helgen och då vill jag ju inte ha det tråkiga kvar. Först ska jag bara....

Min nygamla, eller rättare sagt återfunna vän, Karin Harich ringer. Vi pratar en lång stund och det känns bra. Tror att vi både ger och tar, för samtalet handlar både om mig och om Karin, precis som det ska vara mellan riktiga vänner.

Precis när vi har lagt på, så ringer det på min mobil. Det är mäklaren, som inte hade hört av sig. "- Ja, jag vet inte vad som har klickat. Vi har väl helt enkelt ringt om varandra....". Yeah right! Hur som helst, så bokar vi en tid till i morgon kl. 16. "- Perfekt, tack för det!"

Jag ringer genast till Ullis, för hon har ju sagt att hon och Marre gärna vill följa med och titta. Vi pratar också en lång stund om hur vi mår och hur det går. Känns så bra med Ullis nu. Vi har kommit varandra så nära.

Hon är på rätt spår med sin sjukdom nu och har träffat en superbra beteendevetare, som hon känner förtroende för. Hoppas att det fortsätter så och att inget får störa den utvecklingen framåt.

Nu, när jag mår skapligt idag, så passar jag på att ringa till Johnnys mamma, Doris. Det är ingen mening att jag ringer, när jag själv är låg. Då drar vi bara ner varandra.

Det går lite trögt i början av samtalet med Doris. Vi är båda så ledsna, så det blir svårt att prata. Sen känner jag själv hur jag bara babblar och babblar. Jag får till och med Doris att skratta till några gånger. Känns härligt, för det var länge sedan jag hörde henne skratta.

Jag berättar, att korten nu är framkallade och att jag gärna kommer över, för att lämna dem. Vi bestämmer att jag ska komma på fredag förmiddag. Ullis, Marre och lilla Hailey följer med också. Då kommer det att bli svårt att vara ledsen, för jag menar att Hailey brukar kunna hålla låda.

När jag har pratat klart med alla i telefon, så är klockan redan lunchdags. Ja, men då slipper jag ju att städa ett tag till då, men sen är det banne mig dags!

När jag sitter och äter, så tänker jag på de fina orden, som Henke skrev om Johnny på Facebook. "Nu är du en ängel, vilket du redan var här hos oss!" Ja, det känns nästan som att Johnny var en ängel på besök i mitt liv. Vi fick hela nitton, underbara år tillsammans.

Jag tänker också på en av de fina dikter jag har fått. Anna och Peter Witt skrev, "När sorgen nästan bryter dig och allt känns hopplöst trist. Försök att minnas det du fått och inte det du mist." Den dikten har hjälpt mig in på rätt spår många gånger.

Det är så lätt, att man helgonförklarar någon som har dött, att man bara minns det som var bra. Lika lätt är det, att ta allt för givet i livet, inte minst den man har närmast. Nej, jag försöker inte helgonförklara Johnny, på något vis. Jag vill bara säga att han var den jag älskade och ville bli gammal med, inte hans änka.

Efter maten, så börjar jag att damma. Sen slår det mig att jag nog ska ringa mamma också. Dels, så är jag nyfiken på hur det har gått hos tandläkaren och hos naprapaten. Sen måste jag ju berätta att jag ska på visning i morgon. Mamma sa ju förut, att hon gärna ville följa med på den.

När städningen är klar, så känner jag mig riktigt nöjd. Dessutom har solen brutit igenom det grå molntäcket. Klockan är bara fem, så jag hinner faktiskt med en stavgångsprommis runt Lillsjön. Inte för motionen, för den är redan avklarad. Nej, för att få lite dagsljus och frisk luft.

Klockan hinner bli framåt halv åtta, innan jag får ordning på kvällsmaten. Det blir ju ingen ordning på mattiderna, när man är själv! Nåja, jag äter ju i alla fall.

Det blir rent utav stressigt, för att jag ska hinna äta klart och plocka undan till klockan åtta. Jag har spetsat mig på "Bonde söker fru", men när jag sätter på TV:n, så är det "Idol". What?! Besviken, men det går ju faktiskt att titta på "Idol" också.

Förstår inte vart dagarna tar vägen! Idag känns det inte som att jag har slagit ner rumpan en sekund. Det har gått i 180 hela dagen. Sen har jag i och för sig mått väldigt bra idag, nästan på gränsen till hysterisk. Det brukar dessvärre betyda, att jag är på väg ner i avgrunden igen. Hoppas att jag har fel!

Tur att jag ska till kuratorn i morgon, men vilken jäkla tid jag har fått! Kvart över nio på morgonen. Hur gick det till?! Var jag drogad, när jag sa OK till den tiden?! Nåja, nu har jag i alla fall ställt klockan på ringning, så då ska det väl gå bra, dvs om jag nu har gjort rätt med klockan. Inte riktigt min grej....

0 kommentarer:

Skicka en kommentar